Ett gästinlägg av Axel Östlund.
På söndag den 15 oktober hålls de friaste och mest rättvisa valen i Centralasiens historia.
Sedan friheten från Sovjet har Kirgizistans historia varit brokig. Två diktatorer och två revolutioner senare upprättades 2010 en konstitution för en demokratisk framtid. Den som råddade det första året av politisk och social oordning var diplomaten Roza Otunbajeva som med löfte om att endast sitta som president i ett år fick till uppgift att instifta en ny konstitution, hålla riksdagsval och sedermera presidentval. Allt i en tid av allmänt kaos. Hon höll det löftet och lämnade frivilligt makten hösten 2011 till den nyvalde presidenten Almazbek Atambajev.
Redan det var ett historiskt och normsättande överlämnande. I den nya konstitutionen från 2010 regleras presidentämbetet till endast en mandatperiod om sex år. Nu stundar alltså det första frivilliga och fredliga överlämnandet efter en reguljär mandatperiod. Ett nytt test och ett nytt riktmärke för den bräckliga demokratin i vad som förefaller som centrala Asiens blinkande stjärna och stormdrabbade fyr.
I valet 2011 vann socialdemokraten Atambajev med 63% i första valomgången före kommunisten Adachan Madumarov på 14% och nationalisten Kamtjybek Tasjiev, också han med 14%. Segern var relativt väntad och ansågs tillkommit först och främst fredligt samt något sånär rättvist. 2010 och 2015 hölls parlamentsval och under tiden har vissa partier slagits samman medan andra försvunnit och nya bildats. Det politiska landskapet är ganska vildvuxet men definitivt dynamiskt och vitalt. Atambajevs Socialdemokratiska parti stärkte sin ställning i valet 2015 och på flera sätt har de senaste åren av Atambajevs presidentskap ägnats åt att säkra makt och säkerhet åt honom själv och hans parti fortsatt efter valet. Man har manövrerat ut, och ibland t.o.m. fängslat, flertalet oppositionella däribland en och annan mycket framstående person som t.ex. konstitutionens fader Omurbek Tekebajev. Dessutom antogs kritiserade förändringar till konstitutionen i en folkomröstning hösten 2016 som försvagade domstolarna och som enligt analyser ska stärka makten hos premiärministern, vilket ses med anledning av att presidenten bara får sitta en mandatperiod.
[Foto: Axel Östlund.]
Under tiden, mellan 2012 och 2016, har Atambajev, för att kunna hålla ihop en regeringskoalition, tvingats nominera oberoende personer till premiärministrar. Tre olika stycken. Först i april 2016 utnämndes socialdemokraten Sooronbai Jeenbekov, den tidigare guvernören av den otyglade södra provinsen Osj till premiärminister. Jeenbekov är inte särskilt känd, har inte uträttat särskilt mycket och ses av många som ganska tråkig samt lite av en företrädare för gammalt klanvälde. Detta i stark kontrast till Babanov som varit i rampljuset i 10 år och är mycket karismatisk. Allt i in i det sista har Jeenbekov agerat som premiärminister, allt för att öka hans igenkänningsfaktor. I slutet av sommaren fick han dock kliva av posten och fokusera på sin presidentkandidatur efter det att klagomålen om att använda statsapparaten för kandidaturen vuxit sig för starka. Den nya premiärministern är också från SDPK och förhoppningen är såklart att behålla greppet om staten efter valet. Skulle man förlora är det nog många som riskerar vedergällning för de senaste årens ”politiska” rättegångar – korruptionsdomar som är berättigade i sig men aldrig tvingats fram om det inte vore för maktspelet.
Dessa rättegångar har fortsatt långt in i valrörelsen. För några dagar sedan dömdes den före detta riksåklagaren Aida Saljanova (som stöder Babanov) till fem års fängelse. Domen träder dock i kraft först om 12 år när hennes tvååriga barn fyllt 14. Ett annat fall gäller en parlamentsledamot som anklagas för att planera en våldsam kupp till Babanovs fördel om han skulle förlora valet. Flera personer med anknytning till Babanov har anklagats för diverse synder men än har man inte kommit åt honom själv eller kunnat smutsa ner honom tillräckligt. Samtidigt anklagas Jeenbekovs läger för att använda statsapparaten i sin kampanj även på andra sätt som t ex genom att uppmana studenter och statsanställda att rösta på honom. Ryssland har än så länge hållit sig borta från att uppenbart lägga sig i men nu har istället grannen Kazakstan lagt ett finger i spelet. Kazakstans president Nursultan Nazarbajev gick med på ett möte med Babanov som under sitt liv gjort stora delar av sin förmögenhet i landet. Det fick sittande kirgiziske president Atambajev att gå i taket och anklaga Kazakstan för att lägga sig i valet. Kazakstan har istället svarat med att göra utspel om det sköra läget i Kirgizistan och stationerat ut soldater längs med gränsen ifall det skulle bli uppror efter valet. Man förhalar också ordinarie Dessa ageranden ställer Atambaev, Jeenbekov och SDPK i dålig dager.
Kirgizisk politik har alltid varit full av intriger, maktspel och skandaler. Presidentvalet är inget undantag även om flertalet lagar skärpts för att minimera fusk och manipulation. Det finns självklart fler kandidater i detta race men ingen av dem har minsta chans. Igår 13 oktober var sista dagen för kampanjande och då drog sig den välkände Amirbek Beknazarov ur. Enligt mätningar skulle han få mindre än två procent. Det fanns till en början 13 kandidater varav en kvinna. Men redan tidigare under kampanjperioden har två framträdande kandidater dragit sig ur. En av dem är ledaren för det och inför valet 2015 nybildade riksdagspartiet Oonugu Progress, Bakyt Torobajev, som tidigare varit riksdagsman och talman, då som representant för Respublika under ledare Omurbek Babanov. Han spåddes vara en av de som kunde samla flest röster efter Babanov och Jeenbekov och har dragit sig ur till fördel för Babanov med löfte om att bli premiärminister om han vinner. En annan som dragit sig ur är den tidigare beskrivne Kamtjybek Tasjiev och till fördel för Jeenbekov, vilket är smått makalöst. (För att ge en udda och möjligen något karikerad men förståbar jämförelse kan man säga att det vore som om Centerpartiet och Sverigedemokraterna sedan några år hade slagits ihop och blivit ett 30%-parti. Under tiden vinner Annie Lööf den interna partiledarstriden och därefter går Jimmie Åkesson ut och håller ett brandtal i Kungsträdgården varefter han avslutar med att högtidligt i Gustav Vasas namn uppmana till störtande av Stefan Löfvén, regeringen och att inta Rosenbad. Därpå grips han av SÄPO och sätts i fängelse ett år för att sedan komma ut och ställa upp i valet men nu till sist hoppa av under valrörelsen och i sin avsky mot Lööf utropa stöd för Magdalena Andersson som toppar listan och är statsministerkandidat i utbyte mot något grumligt löfte om att allt är förlåtet.)
[Foto: Axel Östlund.]
Så vem vinner? Valsystemet är elektroniskt och bygger på biometrisk identifiering. Vissa menar att det inte ska gå att fuska, andra säger att det finns luckor som kommer att utnyttjas. Det har rapporterats en del om påtryckningar mot t ex statsanställda och studenter liksom köpta röster. Det har varit en kampanj på gator, torg och betesfält, men också i mycket stor utsträckning på internet. Babanov ligger egentligen flera mil före i marknadsföringstänk liksom i budget. Om ingen lyckas få majoritet följer en andra valomgång mellan de två med flest röster, d v s Jeenbekov och Babanov. Tidigare var farhågan att sådana som Torobajev, Tasjiev och Beknazarov skulle knipa mindre poster och därmed hindra någon av de stora två att nå majoritet för att sedan utrycka stöd för och dirigera sina väljare mot den ene eller andre. Med dem borta är det inte omöjligt för någon av kandidaterna att pressa sig upp över 50%.
Idag lördag råder lugnet före stormen, kandidaterna har t.o.m. stängt ner sina facebooksidor för att inte anklagas att kampanja. Imorgon gäller det. Oavsett vem som vinner är söndagens val en tydlig värdemätare på hur det står till i Centralasiens ”enda demokrati”.
English 
Svenska