_DSC8600Det har varit nästan tyst här på Forum Eurasiens analyssidor om utvecklingen i Ukraina. Det beror nog inte så mycket på att våra medlemmar och läsare inte är intresserade av det som händer, som på att vårt skrivarforum av olika anledningar, främst tidsbrist, haft ganska låg aktivitet generellt på senare tid.

Med Rysslands allt mer aktiva intervention har utvecklingen blivit en fråga om säkerhet i Europa och Eurasien, som oavsett hur resultatet ser ut när den kritiska fasen är över, kommer att få efterverkningar under lång tid framöver. Ingenstans kommer det att vara mer aktuellt än i Rysslands närområde.

Jag skrev en debattartikel (GP, 29 november) inför toppmötet med EU:s Östliga partnerskap (EaP) inför toppmötet i Vilnius i slutet av november. Då hade Viktor Janukovytjs regering just beslutat att man med största sannolikhet inte skulle skriva under det framförhandlade associeringsavtalet med EU. Utan att det fått särskilt mycket uppmärksamhet i media hade Armeniens regering tidigare, lika oväntat som Ukraina, deklarerat att man inte tänkte fortsätta förhandlingarna med EU. I stället tänkte man gå med i den Rysslandsinitierade tullunionen, som var planerad att utvecklas till en Eurasisk union. Jag argumenterade för att EU av Ryssland lockats in i ett geopolitiskt spel man inte var beredd på att hantera:

Både Ryssland och talespersoner för EU har på sistone klargjort att ett medlemskap i endera unionen är ömsesidigt uteslutande. Men medan EU i flera år har förhandlat om importlättnader och konvergens med EU:s handelsregler har det ryska ledarskapet alltmer tenderat att se Östliga partnerskapet som del i ett geopolitiskt spel, där partnerskapsländernas närmande till EU har ersatt hotet från NATO:s avstannade östutvidgning. EU:s agerande på senare tid, till exempel då man kopplat frisläppandet av den fängslade Julia Tymosjenko till associeringsavtalet, har snarast underblåst polariseringen. Det är ett spel EU har svårt att vinna.

(…) mötet i Vilnius är bara en viktig hållpunkt på vägen i en process som fortgått i allt snabbare takt den senaste tiden. Den handlar om den utvecklingen i sex östeuropeiska länder med 75 miljoner invånare, men också om EU:s självbild och om Rysslands plats i Europa. Det är en utveckling värd att noggrant hålla ögonen på under kommande månader.

Hur dramatiska protesterna och utgången av dem skulle bli i Kiev och just vilka geopolitiska konsekvenser det skulle få hade jag inte en aning om då. Men jag hade under hösten besökt Moldavien, inklusive utbrytarrepubliken Transnistrien och den autonoma regionen Gagauzien, och i mötena jag hade då handlade det mesta, oavsett vem man talade med, om att Moldavien stod inför en valsituation mellan EU och den Eurasiska unionen (faktum är att jag vid flera tillfällen blev ifrågasatt när jag lämnade fram ett visitkort från en organisation med Eurasien i namnet). Samma vecka som jag var där införde Rysslands livsmedelsinspektion åter importstopp för moldaviskt vin. Det var inte svårt att se att något var på gång i länderna i det Östliga partnerskapet.

_DSC8463När jag sedan den 16 december (dagen innan Janukovytj träffade Putin i Moskva och fick ett löfte om sänkta gaspriser och 15 miljarder dollar i stöd) var på en liten tillställning arrangerad av Tysk-ukrainskt forum här i Berlin för att diskutera Ukrainas relationer till EU var även Moldaviens ambassadör där. Den diplomatiska fernissan var tunn. Han och hans pro-europeiska regering var desperata efter Ukrainas beslut att vända sig bort från EU.

Sedan dess har så mycket hänt att det nästan kan vara svårt att relatera till den här tiden för två-tre månader sedan. Själv har jag lärt mig åtskilligt nytt om Ukraina.

Jag besökte Kiev runt 1 februari, en vecka efter de första dödsfallen inträffade vid Hrusjevskoho-gatan. Det var då uppenbart att stämningen på Majdan hade förändrats. Den var hårdare, dystrare, men också mer beslutsam. Som någon sa till mig då, ”karnevalen är över”. Jag tillbragte min tid på och runt Majdan och pratade med journalister, studenter, statsvetare, psykologer, vanliga människor. Jag gick runt i de ockuperade byggnaderna, som blivit högkvarter för olika grenar av Majdan-rörelsen eller fungerade som akutsjukhus, persedelutlämning eller kök, där man kunde serveras ”euroborsjtj”. Jag värmde mig vid vedkaminen i det provisoriska tältkapellet, träffade Euromajdans PR-avdelning och intervjuade Högersektorn (Pravyj Sektor), men var också uppe vid parlamentet och regeringsbyggnaden, där polisen hade arrangerat sitt eget inhägnade tältläger, och hängde runt tillsammans med svartklädda män (titusjky) från förorten och de östra landsdelarna till pumpande nationalistisk popmusik.

Några intryck från det besöket finns här för den som är intresserad. Majdan ser nu en månad senare åter annorlunda ut, så bilderna är redan nutidshistoria.

Den 18-22 februari inträffar sedan det som blir vändpunkten och samtidigt Ukrainas hittills svartaste dagar. Våldet eskalerar till krigsliknande scener i centrala Kiev och när Janukovytj och de tre oppositionsledarna skrivit under överenskommelsen sker allt mycket snabbt. En ny parlamentsmajoritet, interimsregering och tillförordnad president utses, konstitutionen återtas till 2004 års version, Julia Tymosjenko friges, Janukovytj flyr Kiev och några dagar senare landet. Men minst 77 människor miste livet efter dessa dagar. Och som vi nu vet blev maktskiftet startskottet för en ny typ av dramatik.

_DSC8487Från Janukovytjs vändning om associeringsavtalet i november fram till överenskommelsen den 21 februari, som utrikesministrarna från Polen, Tyskland och Frankrike (på enskilt initiativ) hjälpte till att tvinga fram, famlade EU efter en ny strategi för Ukraina och för hela det östliga grannskapet och relationerna med Ryssland. Till stor del gör man det än idag. Man lyckades inte implementera några sanktioner mot ukrainska ledare och oligarker (Schweiz och Österrike tillhör dem som fryste några politikers konton på eget initiativ) och nu tvingas man i stället försöka diskutera åtgärder mot Ryssland. Där kommer det att bli ännu ojämförligt svårare att nå enighet.

Samtidigt kommer behovet av en gemensam EU-politik österut efter instabiliteten i Ukraina och Rysslands utnyttjande av läget att framstå som större än någonsin. Trots ett skadskjutet EaP gäller det att övertyga partnerskapsländerna Ukraina, Moldavien, Vitryssland/Belarus och i Kaukasus framför allt Georgien att man har ett trovärdigt svar på det man där alltid upplevt som ett latent ryskt hot.

Men Rysslands trovärdighetsproblem kommer att vara än större framöver. Ledarskapet i de auktoritärt styrda länderna i Centralasien, Azerbajdzjan och Vitryssland har en närmast panisk aversion mot den typ av massprotester som behärskade centrala Kiev i månader och som till slut också verkligen ledde fram till regeringsskifte. Men man kan inte heller undgå att se hur Ryssland intervenerar i ett grannlands angelägenheter på grunder den ryska propagandan inte förmår dölja. De flesta av Rysslands grannländer har en betydande rysk minoritet, som kan komma att behöva ”försvaras” i framtiden.

I Kazakstan, vanligen Rysslands trognaste allierade, uppmanade utrikesministeriet i ett officiellt uttalande ”alla parter” att undvika våld och förhandla fram en lösning i linje med ”internationell lag”. Rysslands andra partner i tullunionen, Vitryssland, har lyckönskat Ukrainas nye utrikesminister Andryj Desjtjytsia, medlem i en regering Kreml oupphörligt kallar illegitim.

_DSC8322Även i den vidare regionen kommer det officiella Rysslands handlande de senaste och kommande dagarna att få konsekvenser. Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoğlu reste till Kiev i fredags och lördags för att försäkra att Turkiet står bakom Ukrainas territoriella integritet. I ett separat uttalande inför en samling av krimtatariska representanter att Turkiet alltid kommer att hjälpa sina ”bröder och systrar”. Kina har av olika anledningar en svår balansgång i konflikten och har hittills valt att uttala sig mycket försiktigt (se t ex en intervju med Timothy Snyder om saken här).

Jag väljer att göra som Kina och inte sia för mycket, annat än att konstatera att både utgången av de ukrainska protesterna och Kremls agerande lär få mycket stora konsekvenser för hela regionen, även på längre sikt. Om försvarsdebatten i Sverige redan har startat igen, kan vi förutsätta att det kommer att föras diskussioner framöver i de länder som har att hantera verkligt nära band till Ryssland av olika slag.

Men det viktigaste just nu är förstås att återvända till Ukraina. Hur intressanta perspektiven än är från Kreml eller försvarsdepartementet handlar dramat i första hand om framtiden för Ukrainas (alla) folk.

 

Kommentera utvecklingen i Ukraina på Forum Eurasiens Facebook-sidor eller kontakta mig via mail eller Twitter (HenrikHallgren).

(Några av mina tidigare inlägg i debatten finns här.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *