Karta över Centralasien
Kinas engagemang för och ekonomiska expansion i Centralasien kommer att fortsätta under 2014. Det finns två underliggande drivkrafter för det kinesiska intresset för Centralasien. Den första och viktigaste handlar om att säkerställa säkerhet och ekonomisk tillväxt i Xinjiang. Xinjiang är en centralasiatisk del av Kina där knappt hälften av befolkningen utgörs av muslimska uigurer som talar ett turkiskt språk. Nära förknippat med utvecklingen i och tryggandet av Xinjiang är utvecklandet av nära ekonomiska och politiska relationer med länderna i det forna sovjetiska Centralasien: Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan.
Det är naturligtvis en kraftig förenkling att, som jag gör i detta inlägg, tala om Kina och kinesiska intressen som något enhetligt. I själva verket finns det en mångfald av kinesiska aktörer som ofta har motstridiga intressen och vars samverkan är mer skenbar än faktisk. I detta inlägg betraktas regionen i ett översiktligt makroperspektiv och jag hoppas därför att detta ursäktas.
Kinas ekonomiska samarbete med länderna i Centralasien har utvecklats mycket snabbt de senaste tio åren och landets inflytande har stärkts kraftigt på Rysslands och USA:s bekostnad. De kinesiska makthavarnas främsta handelsintresse i Centralasien är att säkerställa en alternativ källa för den kinesiska energi- och råvaruförsörjningen. När Europa har pratat och tvekat har kineserna fattat beslut och byggt olje- och gasledningar från Centralasien via Xinjiang och vidare in i Kina. Kina framstår idag som vinnare av det Stora spelet i Centralasien och inget tycks kunna stoppa den kinesiska triumfvagnens väg.
Den kinesiska utbyggnaden av gasnätet i regionen har varit befriande för länder som Turkmenistan där det ryska strupgreppet på gasexporten har brutits och turkmensk gas flödar nu åt öster istället för norr, och flödar den norrut är det till ett mycket bättre pris än tidigare. Även Kazakstan och Uzbekistan levererar eller står i begrepp att leverera gas via kinesiskfinansierade gasledningar. Kazakiska oljepipelines är numera också förbundna med det kinesiska ledningsnätet och en ökad export planeras.
Det är lätt att bländas av den kinesiska expansionen vilken ofta sker via stora statsägda kinesiska bolag som till exempel CNPC (China National Petroleum Corporation) som inte har kvartalsrapporter till aktiemarknaden att tänka på vid sina investeringsbeslut. De kinesiska företagen har också ofta säkerställt sitt marknadstillträde genom nära relationer till centrala, regionala och lokala makthavare vilket på kort sikt borgar för snabba beslut och omedelbara resultat. Utmaningen består i att bibehålla relationer och privilegier om en ny regim skulle komma till makten.
De auktoritära systemen i Kina och Centralasien har också inneburit att de kinesiska företagen ofta är helt ointresserade av om deras investeringar har några positiva effekter på den lokala ekonomin och därmed gynnar anställda och ortsbefolkning. Ofta tas också lätt på utsläpp från fabriker eller gruvdrift som påverkar miljön på ett negativt sätt. Är man inte miljömedveten på hemmaplan så är man det inte på bortaplan heller. Filosofin tycks vara att så länge regimerna består så länge är de kinesiska investeringarna säkra. Att bevara status quo i Centralasien ligger därför i högsta grad i Kinas intresse.
Det finns också på flera håll i området, kanske tydligast i Kirgizistan, en misstro mot och en rädsla för kinesiska gästarbetare och handelsmän. Detta underblåses av en nationalistisk opinion samt myndigheternas otydlighet vid rapporteringen om antalet kinesiska gästarbetare i det egna landet. Rykten sprider oro. De kinesiska företagens benägenhet att ofta importera kinesisk arbetskraft vid genomförande av olika infrastrukturprojekt bidrar till att förstärka bilden av kineserna som egennyttiga främlingar vilka inte gynnar lokalbefolkningen. Ofta erbjuds endast enkla handräckningsjobb vid byggandet av vägar och järnvägar. Det finns naturligtvis undantag och vid byggandet av gasledningen mellan Turkmenistan och Xinjiang vinnlade sig den kinesiska sidan om att erbjuda kvalificerade jobb till turkmener, uzbeker och kazaker.
Kinas främsta politiska verktyg för att knyta länderna i Centralasien till sig är SCO (Shanghai Cooperation Organization). SCO är dock ofta endast ett sätt att klä bilaterala kinesiska initiativ i en multilateral dräkt och därmed göra dem mer gångbara i de centralasiatiska länderna. På ett officiellt plan är Kina och Ryssland de bästa vänner men i själva verket råder en rivalitet om inflytandet i området. Denna konkurrens utnyttjas skickligt av de lokala makthavarna för att tillskansa sig fördelar i olika förhandlingar med Ryssland eller Kina.
I ljuset av det västliga tillbakadragandet från Afghanistan under 2014 har militär- och säkerhetspolitiska frågor seglat upp som möjliga riskfaktorer. Inom dessa områden är SCO av tradition svagt och i kombination med Kinas uttalade policy att inte intervenera i andra länder finns det kanske förutsättningar för Ryssland att flytta fram sina positioner. Detta torde främst gälla Kirgizistan och framför allt Tadzjikistan och endast om situationen i Afghanistan skulle försämras kraftigt. Ryssland har också gått på offensiven på det ekonomiska området genom sin tullunion med Vitryssland och Kazakstan. Tullunionen har redan inneburit högre tullar för vissa kinesiska varor i Kazakstan och unionen skulle om den utvidgades till fler länder i Centralasien kunna innebära ett avbräck för den kinesiska exporten till regionen.
Ryssland saknar dock de finansiella musklerna som Kina har för att kunna matcha investeringar i infrastruktur och frikostig kreditgivning. Dessa resurser är något som regimerna i Centralasien inte vill gå miste om så ett stalltips är att Ryssland och Kina även fortsatt kommer att erfara att det i slutändan är de lokala spelreglerna som gäller. Vad gäller tullunionen och dess utvidgning finns det naturligtvis en gräns för hur mycket högre priser som befolkningen i Centralasien är beredd att betala för att skydda ryska varor från kinesisk konkurrens.
Stalltipset för 2014 måste vara att Kina fortsätter att flytta fram sina positioner på det ekonomiska området och att exporten av varor tjänster både direkt till området och i transit till Europa fortsätter att öka. I gengäld kommer råvaror från Centralasien att flöda tillbaka in i Kina i en allt stridare ström. Afghanistankonflikten kommer endast i begränsad omfattning att påverka länderna i Centralasien och Rysslands möjligheter att utnyttja den för att flytta fram sina positioner kommer att vara små. Politiskt kommer mycket lite att hända och de auktoritära regimerna består. Någon centralasiatisk vår är inte i sikte.
English 
Svenska