Den senaste tidens högnivåmöten mellan Ryssland, Kazakstan och Uzbekistan har lett till spekulationer bland analytiker – åtminstone i Ryssland och Kazakstan: Ser vi början på framväxten av en ny säkerhetsaxel Moskva-Astana-Tasjkent? (se t ex denna utläggning av Aleksandr Knjazev på Zona KZ.) I bakgrunden finns bl a NATO:s planerade tillbakadragande av trupper från Afghanistan under nästa år, vilket innebär betydande förändringar i hela regionens säkerhetssituation.

Att Ryssland och Kazakstan, som nyligen ingått i en tullunion tillsammans med Vitryssland, och som odlar storslagna visioner om en euroasiatisk ekonomisk zon (se tidigare inlägg) också stärker samarbetet på säkerhetsområdet förvånar knappast någon. Uzbekistan är dock vid ett första påseende inte lika väntade att finna i denna konstellation. Dels har de en historia av skärmytslingar med grannen Kazakstan (liksom med övriga grannländer) dels har de på sistone förefallit närma sig USA igen, och dessutom har de 2012 suspenderat sitt medlemskap det regionala försvarssamarbetet CSTO (Collective Security Treaty Organization, som förenar 6 forna sovjetrepubliker inkl. Ryssland och Kazakstan). Uzbekistans utrikespolitik är notoriskt svårtolkad och förefaller ofta nyckfull. Men om man ändå ska tala om något mönster så är det kanske just att de tycks föredra bilaterala avtal framför stolta kollektiva deklarationer som ofta inte är värda så mycket när det kommer till kritan. Och kanske är detta en vettig strategi med tanke på hur tandlöst inte minst CSTO visat sig i samband med de faktiska konflikter som blossat upp i regionen under senare år.

Bilaterala avtal saknas inte mellan Uzbekistan och de båda andra länderna i denna förmodade axel. När president Islam Karimov besökte Moskva i april skrevs flera nya avtal och deklarationer under. Samma sak skedde mellan Kazakstan och Uzbekistan i juni, när president Nursultan Nazarbajev besökte Tasjkent och skrev under en deklaration om strategiskt partnerskap som innefattar ekonomiska, infrastrukturmässiga och militärtekniska samarbeten. På Uzbekistans utrikesministeriums hemsida blåstes mötet upp ordentligt och beskrevs som mycket framgångsrikt. Inte minst understryks bekämpandet av terrorism och religiös extremism samt vikten av att gemensamt stödja en fredlig utveckling och ekonomisk uppbyggnad i Afghanistan. Kazakstans utrikesminister, Jerlan Idrisov, yttrar sig också bland annat om detta nya partnerskap i en lång intervju i Kazakstanupplagan av tidningen ”Argumenty i fakty”. (Tyvärr är Kazakstanupplagan inte tillgänglig på nätet, men artikeln återges på Kazakstans utrikesdepartements hemsida.) Där tonar han ner de tidigare oenigheter som funnits mellan länderna och beskriver det som en naturlig del i processen när två nya stater formerar sig och hävdar sina legitima nationella intressen.

Det saknas inte gemensamma intressen mellan länderna. Handelsutbytet mellan Kazakstan och Uzbekistan är idag betydande. Enligt Idrisov har det ökat stadigt under de senaste 10-12 åren, vilket lett till att Uzbekistan idag är Kazakstans tredje största handelspartner efter Ryssland och Kina. De har också gemensamma intressen i den brännande frågan om utnyttjandet av regionens vattenresurser, gentemot de uppströms liggande Kirgizistan och Tadzjikistan. Vidare är Uzbekistan beroende av Kazakstans territorium för alla transporter vidare mot Ryssland och Europa. Det finns helt enkelt mycket att vinna på bättre relationer mellan det ekonomiskt starkaste och det folkrikaste landet i forna sovjetiska Centralasien.

Också utifrån ett rent militärstrategiskt perspektiv är det naturligt att vilja ha med Uzbekistan i en säkerhetsaxel som ska klara att hålla stånd mot eventuella spridningseffekter av konflikten i Afghanistan från 2014 och framåt. Dels har de en direkt gräns mot Afghanistan, och dels har de den ojämförligt starkaste armén i regionen. Ett säkerhetssamarbete utan Tasjkent skulle därför bli tämligen irrelevant i förhållande till hoten från Afghanistan.

En intressant joker i leken är också Iran, som tidigare haft stort inflytande i Afghanistan, och som strävar efter goda relationer och inflytande också i forna sovjetiska Centralasien. Aleksandr Knjazev spekulerar i förbigående också om deras eventuella roll i nämnda säkerhetskonstellation (och följer upp det med ett program om Irans möjliga kursändring och utveckling mot en mer realistisk utrikespolitik under den nyvalde reformvänlige presidenten Hassan Rouhani, där han bjudit in iranologen Safar Abdullo till studion). Även Ryssland har på sistone stärkt sitt samarbete med Iran, med vilka man delar en rad viktiga intressen såsom gasen i Kaspiska havet och samarbetet kring kärnkraftverket i Bushehr. Dessutom har de båda länderna intagit en gemensam hållning i flera viktiga säkerhetsfrågor, exempelvis i Syrien-frågan. Iran har även kandidatstatus i CSTO.

Slutligen, för att återvända till huvudspåret om en förmodad axel mellan Moskva, Astana och Tasjkent, kanske vi kan våga oss på lite försiktiga spekulationer om tänkbara scenarion för 2014 och framåt. Allt beror naturligtvis på utvecklingen i Afghanistan. Om landet stabiliseras någorlunda under en regering liknande den nuvarande (eller åtminstone inte alltför talibandominerad) kommer handelsutbytet med grannarna i norr att öka och den gemensamma infrastrukturen stärkas. Men om inbördeskriget förvärras och riskerar att sprida sig till grannländerna skulle denna axel kunna utgöra ryggraden i regionens försvar mot sönderfall. Uzbekistan blir då bastionen vars motståndskraft blir avgörande för hela regionens säkerhet, medan det svagare Tadzjikistan, med sin längre och mer svårkontrollerade gräns mot Afghanistan, blir en utpost dit ryska elittrupper skickas för att med lokalt understöd av tadzjikiska trupper bekämpa rebeller och narkotikasmugglare (så som det i stor utsträckning redan fungerar). Det kan också innebära ett än starkare stöd utifrån för Uzbekistans repressiva hållning gentemot ickesanktionerade tolkningar av islam och mot andra religiösa och sekulära, påstått eller verkligt oppositionella element när landets och regimens stabilitet till varje pris måste upprätthållas. Regionen har dock mycket att vinna på ett ökat samarbete mellan dess båda nyckelspelare. Rent militärstrategiskt är samarbetet förmodligen oundvikligt om utvecklingen i Afghanistan efter 2014 går som många befarar. För Ryssland kan det också vara ett sätt att utmanövrera USA för att, tillsammans med Kina, helt dominera den euroasiatiska säkerhetspolitiska arenan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *