Den 1 oktober går Georgien till parlamentsval. För första gången sedan Micheil Saakasjvili svors in som president efter ”Rosornas revolution” 2003 finns en utmanare till hans parti, som har lyckats samla det mesta av oppositionen och som enligt opinionsmätningarna kan vänta sig mer än några procents stöd.

Men det finns flera anledningar till att valet är av intresse. Efter presidentvalet i oktober nästa år, då Saakasjvili avslutar sin andra och sista mandatperiod, kommer parlamentet och regeringen enligt ny lagstiftning att få avsevärt ökad makt på bekostnad av presidenten och premiärministerposten kommer att bli en betydligt viktigare.

Dessutom blir resultatet intressant eftersom det i så stor utsträckning är ett kvitto på reformerna som genomförts under Saakasjvilis ledning. Han och hans parti, Enade nationella rörelsen (United National Movement, UNM), har idag absolut majoritet i parlamentet och är rimligen i befolkningens ögon helt ansvariga för den politik som drivits de senaste åren. Men det kommer också att avslöja om landets opposition kommer att hålla samman och är en kraft att räkna med – och hur man kommer att bete sig vid en eventuell förlust.

Huvudstaden Tbilisi har med jämna mellanrum, ungefär varannat år på senare år, skakats av stora protester mot regeringen. UNM känner väl till sina landsmäns protestbenägenhet – det var ju med stöd av massiva demonstrationer de själva tvingade bort Eduard Sjevardnadze från makten för snart ett decennium sedan. Då intogs parlamentet av segerrusiga folkmassor och oppositionella är idag övertygade om att de senaste årens återkommande oroligheter ligger bakom beslutet att flytta parlamentet till andra största staden Kutaisi, där det inte finns några förutsättningar för sådana protester.

Oppositionen leds av Bidzina Ivanisjvili, Georgiens rikaste man och nummer 153 på årets lista över världens miljardärer, god för 6,4 miljarder dollar. Han skapade sitt parti ”den Georgiska drömmen” (Kartuli Otsneba) hösten 2010 och har efterhand samlat en brokig skara oppositionskrafter bakom sig i en valallians, också den vid namn Georgiska drömmen. Den är nu det enda verkliga alternativet till UNM och ser, till skillnad från vad som varit fallet vid de senaste årens val, ut att kunna bli en kraft att räkna med. Att Ivanisjvilis enorma monetära resurser är ett hot har också regeringen insett. Redan 2010 blev han (lagligen) av med sitt georgiska medborgarskap eftersom han då också blev fransk medborgare, men ett särskilt tidsbegränsat undantag har införts som gör att Ivanisjvili kan ställa upp trots det. Denne har dock hittills inte tänkt finna sig i att på så sätt delta i politiken på nåder. Han har också tilldömts bötesbelopp på hittills ca 60 miljoner dollar (över 1% av hela Georgiens statsbudget) för bl a otillåtna kampanjbidrag, något utländska observatörer ser med oro på. Det är rimligt att anta att Ivanisjvili inte haft någon chans att ställa upp alls om inte relationerna med väst och ett demokratiskt anseende varit så viktiga för UNM och Saakasjvili.

Men Ivanisjvili har egentligen inte varit aktivt delaktig i den georgiska politiken efter Rosenrevolutionen 2003, något som givetvis är en fördel, eftersom han inte ses som en del av makteliten. Å andra sidan tycker stora delar av befolkningen utan tvekan att en hel del blivit bättre sedan dess och en återgång till den korrupta tiden under Sjevardnadze är det få som önskar sig. Ett fåtal frågor kommer den något disparata alliansen nog att kunna enas om i sin kampanj. Dit hör sjukvårdssystemet, som enligt många blivit av skiftande kvalitet och svåröverskådligt efter ostrukturerade privatiseringar. Dessutom står en stor del av georgierna i praktiken utan sjukförsäkring och tvingas i bästa fall lita till släktens solidaritet. En annan fråga är den höga arbetslösheten, som officiellt ligger runt 15%, men skulle vara åtskilligt högre om alla självförsörjande småbrukare och trädgårsodlande familjer räknades dit. De många utländska investeringsmiljonerna har heller inte givit någon självklar skjuts åt den inhemska industrin, utan ibland stannat vid spekulation i bl a fastigheter.

Men om Georgiska drömmen har någon konkret alternativplan är mer tveksamt – särskilt med tanke på de många politiskt oerfarna kandidater som rekryterats till Ivanisjvilis kampanj. Egentligen blir valet snarare en omröstning om UNM:s och Saakasjvilis reformpolitik, som bestått av en ekonomisk liberalisering, skattesänkningar (initialt för att invånarna alls skulle börja betala skatt) och bantning av byråkratin. Det senare har också bidragit till att Georgien nu betraktas som ett av de minst korrupta länderna i forna Sovjet vad gäller vardagsmutor, även om många hävdar att den verkliga korruptionen nu sker på toppnivå, i gränsskiktet mellan ekonomi och politik.

Lika intressant blir om oppositionen vid en eventuell förlust kommer att finna sig i valresultatet eller – som Saakasjvilis tidigare parhäst och numera bittraste rival Nino Burdjanadze gjort flera gånger under de senaste åren – tar till gatans tribun och försöker uppvigla massdemonstrationer i syfte att avsätta regeringen.

Men det finns också en chans att Georgien för första gången på länge får en parlamentarisk opposition som ges verkligt inflytande och tvingas formulera ett politiskt alternativ för att profilera sig inför nästa års presidentval. För Sverige och EU som de senaste åren hoppats och satsat mycket på Georgiens demokratiska utveckling är valet den 1 oktober värt att titta noga på.

One Response to Georgien går mot ovanligt viktigt val

  1. […] drar ihop sig till parlamentsval i Georgien (för mer bakgrund se tidigare inlägg). Igår fyllde regeringspartiet Enade nationella rörelsen (ENM) stadion i Tbilisi med anhängare […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *