Inför Hillary Clintons förestående besök i Tadzjikistan och Uzbekistan i oktober – ganska precis ett år efter hennes senaste besök i regionen – kan vi räkna med viss ökad mediebevakning och en debatt liknande den vi såg förra året. Mediebevakningen kan grovt delas in i två huvudkategorier där den ena går ut på att beskriva områdets maktrelationer som en del i ett spel mellan stormakterna USA, Ryssland och Kina.  Jan Blomgrens reportage i tisdagens SvD är ett exempel på detta.

Den andra kategorin beskriver USA:s och/eller EU:s relation till Centralasiens regimer i termer av balansgång mellan mänskliga rättigheter och realpolitik. Se till exempel RFE/RL och Washington Post i samband med förra årets besök av Clinton i regionen

Frågan är om de centralasiatiska länderna och deras befolkningar är hjälpta av något av detta. Ganska sällan ställs frågan vad de centralasiatiska folken egentligen behöver och vill. Stormakternas närvaro kan förvisso ha en del positiva effekter. Säkerhetssamarbetena kan bidra till att avvärja akuta säkerhetshot och stävja narkotikahandeln från Afghanistan, även om resultaten på dessa områden hittills inte är särskilt imponerande. Kinas storskaliga investeringar i infrastruktur kan ha positiva effekter för ekonomin på lite längre sikt. På MR-området är det svårare. Internationell uppmärksamhet från politiker och media kan hjälpa till att rädda livet på fängslade människorättsaktivister, och i vissa fall till och med leda till frigivanden. Det är gott så, men det förändrar knappast MR-situationen i stort. Sådana förändringar kan bara komma inifrån genom folkligt engagemang. Även säkerheten på längre sikt är beroende av ett stärkt civilsamhälle.

Så vad kan då det så kallade ”internationella samfundet” göra som verkligen gynnar de centralasiatiska länderna? Vad finns det för behov? Något regionen och dess folk lider av idag är splittringen mellan länderna och deras regeringar. Mycket skulle kunna vinnas på ett ökat regionalt samarbete med ökad rörlighet över gränserna som främjar den småskaliga handeln och de mellanmänskliga kontakterna. Det vore därför värdefullt om stormakterna kunde bidra till att skapa fruktbara samarbeten på regeringsnivå inom regionen som minskar spänningen mellan länderna. Stormakternas nuvarande agerande som koloniala konkurrenter, som genom lockelser och hot försöker vinna de lokala ledarna till sina läger, riskerar dock snarare att öka den regionala splittringen.

Inför Clintons besök kan man därför ställa frågan om hennes samtal med de två bittra fienderna Enomali Rachmon och Islom Karimov kan minska spänningen dem emellan. Men troligen kommer samtalen att handla mest om vad de båda regimerna ska få ut i form av säkerhetsgarantier och överbliven militärmateriel genom att samarbeta med USA under uttåget ur Afghanistan. Media får inte glömma att påminna Clinton om övergreppen mot mänskliga rättigheter – som vi nyligen fick en påminnelse om genom ett brev som smugglats ut från det ökända Zjaslyk-fängelset, och publicerats av en fransk människorättsorganisation – men det räcker inte med det. Regionens länder och folk behöver erkännas som självständiga aktörer, och inte fortsätta att behandlas som brickor i stormakternas spel.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *