I dagarna är det ett år sedan de förödande etniskt färgade upploppen i södra Kirgizistan, då ca 470 människor dödades och uppemot 2000 bostäder och butiker brändes ner. (Se tidigare inlägg 1, 2.)

Ett av UNHCR:s tält under återuppbyggnaden av bostäder i Osj i oktober 2010. Foto Henrik Ohlsson/Forum Eurasien

Interimspresidenten Roza Otunbajeva försökte i fredags 10/6 lugna stämningen och verka för försoning genom att resa till Osj och där avtäcka ett monument till minne av händelserna för ett år sedan. Människor har börjat återvända till de provisoriskt återuppbyggda bostäderna, men fortfarande har området långt kvar till verklig stabilitet.

Monumentet som presidenten avtäckte kallas ”Mödrarnas tårar” och föreställer en kirgizisk och en uzbekisk mor som omfamnar varandra. I samband med avtäckandet höll Otunbajeva också ett tal där hon manade till försoning och fredlig samlevnad mellan folkgrupperna, som levt tillsammans i århundraden och kommer att fortsätta göra det också i framtiden. ”Det finns inget alternativ till harmoni!” Sa hon, enligt RFE/RL.

Talet tycks dock ha tagits emot med måttlig entusiasm av den lokala publiken. Efter talet ska klungor av etniska kirgizer ha samlats och ropat ut sitt missnöje med presidenten, som de anser inte har tagit deras sorg och förluster på allvar.

Stämningen är fortfarande tryckt i södra Kirgizistan. När jag själv och en kollega besökte området i oktober förra året mötte vi frivilliga ”livvakter” som rest dit från Bisjkek för att ”försvara sina bröder”. Få vågade sig ut efter mörkrets inbrott och misstänksamheten var mycket påtaglig. Den svenske journalisten Andreas Hedfors, som besökte området helt nyligen, ger en skrämmande bild i ett radioreportage som sändes häromdagen i P1. Han har även gjort en intervju med president Otunbajeva som beklagar den utbredda korruptionen i landet och vädjar om internationell hjälp.

Otunbajeva och hennes regering har fått berättigad kritik för sin hantering av händelserna förra sommaren. Rättsväsendet är starkt korrumperat i Kirgizistan – särskilt i södra delen av landet – och befolkningen har mycket lågt förtroende för de rättsliga processer som följt på upploppen. Särskilt uzbeker upplever sig fortfarande diskriminerade av rättsväsendet och trakasserade av polis och militär. Både regeringen och de lokala myndigheterna har hittills haft väldigt svårt att erkänna det som de flesta internationella observatörer påpekat, nämligen att etniska uzbeker tycks vara den grupp som drabbats hårdast med flest döda och flest nedbrända hus.

Nyligen kom den Internationella undersökningskommissionen, under ledning av Kimmo Kiljunen, särskild representant för Centralasien för OSSE:s parlamentariska församling, med sin slutrapport om junihändelserna. Rapporten riktar stark kritik mot regeringens hantering av konflikten och dess efterspel och konstaterar – i likhet med tidigare rapporter från International Crisis Group och Human Rights Watch – att det finns en klar snedfördelning i antalet offer mellan kirgizer och uzbeker. (74 % av dödsoffren var uzbeker och 25 % kirgizer, enligt rapporten.) Den kirgiziska regeringen har i sin tur riktat kritik mot rapporten i en över 100 punkter lång skrivelse.

Förutsättningarna för en snar avspänning i området är tyvärr inte särskilt goda. Det finns både lokala och internationella aktörer som verkar för försoning, men stora delar av befolkningen tycks bara känna hopplöshet och förbittring. I skrivande stund har inga nya oroligheter rapporterats från Osj och Jalal-Abad. Men i Batken-provinsen, allra längst i söder på gränsen mot Tadzjikistan, har flera incidenter inträffat under den senaste tiden, rapporterar Eurasianet. Här gäller konflikten mark- och vattentillgångar och ställer kirgizer och tadzjiker mot varandra. Det är en årligen återkommande konflikt, men i år befaras den bli värre än vanligt, eftersom det redan varit spänt i området en tid. Extra oroande blir det om man tar del av ICG:s senaste rapport, där det ryktas om ett ökande antal beväpnade rebeller i Isfara, grannorten på den tadzjikiska sidan. Dessa rebeller skulle, om ryktena stämmer, vara en del av de islamistrebeller som under senare år ”spillt över” från det allt mer instabila norra Afghanistan. Närvaron av sådana rebeller, troligen i en del fall kopplade till narkotikasmuggling, tillför en ytterligare dimension till hotbilden mot den regionala freden.

Det är hög tid att inblandade aktörer agerar adekvat för att undvika en destabilisering av Ferghanadalen. Den kirgiziska regeringen har en svår balansgång att gå mellan etno-nationalistiska stämningar och behovet av rättvisa rättsprocesser.

Ett av många SOS-meddelanden som skrevs på väggar i Osj under oroligheterna i juni förra året. Foto Henrik Ohlsson/Forum Eurasien

Man kan bara hoppas att det internationella samfundet hörsammar president Otunbajevas vädjan om internationell solidaritet. Men tyvärr har de halvhjärtade internationella initiativ som gjorts hittills mött starkt motstånd både från befolkningen och regeringen i Kirgizistan. Det bästa hoppet ligger nog i ett ökat stöd till de lokala gränsöverskridande fredsinitiativ som trots allt finns. Danska flyktingrådet stöder sedan flera år ett nätverk av NGO:er på olika sidor av de nationella gränserna i Ferghanadalen. Svenska SIDA har tyvärr nyligen avslutat all närvaro i Centralasien.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *