Johan Gustaf Renats karta.

Vid en högtid under måndagen, den 7 juni 2010, på Uppsala universitetsbibliotek överlämnades en nyinköpt karta över Centralasien relaterad till de kartor Johan Gustaf Renat hade haft med sig från sin tid i tjänst hos den dzungariske khanen i Xinjiang i Kina.

Johan Gustaf Renat (1682-1744) var en svensk officer i Karl XII:s armé som blev krigsfånge i Ryssland efter slaget vid Poltava 1709. Som många andra svenska officerare fördes han till Tobolsk. Svenska officerare var ofta eftersökta av ryssarna och att träda i rysk tjänst var ett sätt att göra tiden i Ryssland drägligare. Johan Gustaf Renat deltog i en rysk expedition som skulle undersöka rykten om guldfyndigheter i södra Taklamakanöknen i dagens Xinjiang.

Förtruppen, där Renat ingick, attackerades emellertid av västmongoliska dzungarer även kallade kalmyker eller kalmucker, och Renat fördes i fångenskap till khanens huvudstad i Ghulja (Yining på kinesiska) vid Ilifloden i dagens Xinjiang på gränsen till Kazakstan. Johan Gustaf gjorde sig känd som en duglig karl och hans kunskaper i artilleri och gruvdrift gjorde att den dzungariske khanen fick upp ögonen för honom. Dzungarerna, ett mongoliskt nomadrike, var under 1720 och 1730-talen inbegripna i ständiga strider med den kinesiska Qingdynastin. Renats kunskaper att gjuta kanoner och i modern artillerikonst var därför mycket efterfrågade.

I Dzungariet (norra Xinjiang) befann sig också en svensk kvinna, Birgitta Scherzenfeldt (1684-1736), från Bäckaskog i Skåne som genom sin skicklighet i stickning och vävning hade vunnit en ställning som förtrogen till khanens hustru och Birgitta var till och med ”festfixare” några år åt en av prinsessorna, Seson, och skötte inköpen till hennes bröllop i staden Yarkand i sydvästra Xinjiang. Birgitta och Johan Gustaf träffade varandra hos kalmuckerna och blev helt enkelt sambo i fält. De gifte sig aldrig formellt men betraktades som man och hustru.

Efter 18 års fångenskap, 1733, lyckas Birgitta Scherzenfeldt övertala khanen att låta henne och Johan Gustaf Renat återvända till Sverige med löfte att de skulle komma tillbaka senare. Renat fick som en avskedsgåva av khanen med sig två kartor av Centralasien samt 20 mongoliska slavinnor. Tre av dessa kalmuckiska mongoler nådde tillsammans med paret Renat, via Moskva och St. Petersburg, Stockholm sommaren 1734.

De kartor Renat fick med sig skulle komma att bli mycket uppmärksammade. De utgör exempel på några av de allra tidigaste kartorna över Centralasien. Renat ritade själv en ny karta med utgångspunkt från de två dzungariska kartorna. Han försedde sin karta med latinsk skrift och vissa kommentarer. Originalkartorna är gjorda i den kinesiska karttraditionen men texten är skriven med mongolisk skrift. Renat var en flytande talare av den kalmuckiska dialekten av mongoliska och väl lämpad att göra en sådan karta. Renats karta kopierades under av samtiden i ytterligare minst två exemplar.

En av kopiorna hittades av August Strindberg i Linköping 1879 och användes senare i dennes strid med Sven Hedin. Strindbergs upptäckt ledde också till att Carolina Rediviva, Uppsala universitetsbibliotek, undersökte sina samlingar och fann att de två kartorna som Renat fått i gåva av den kalmuckiske khanen samt Renats egen karta fanns i bibliotekets samlingar, sedan drygt 130 år.

För några år sedan upptäcktes en andra kopia av Renats karta. Professor emeritus  Staffan Rosén inledde då en kampanj för att bevara denna karta kvar i Sverige och med ekonomiskt stöd från Kungliga Vitterhetsakademien kunde kampanjen krönas med framgång och kartan inköpas och deponeras på Carolina Rediviva i Uppsala. Under måndagen hölls en ceremoni i Uppsala då kartan formellt deponerades på biblioteket. Staffan Rosén talade om Johan Gustaf Renat och hans kartor, Ulla Ehrensvärd berättade om kartografering och kartografer i Ryssland under Renats tid och Göran Bäärnhielm jämförde Renats kartor med dagens kartbild. Per Cullhed och Åsa Henningsson från Uppsala Universitetsbibliotek tackade för depositionen och talade om kartans plats i bibliotekets samlingar. Biblioteket hade också ordnat en utställning av Renats olika kartor samt annat samtida handskrifts- och kartmaterial.

För den som vill veta mer om kalmykerna (kalmuckerna) så finns inte längre några kvar i Xinjiang. Alla kalmucker dödades eller fördes bort i fångenskap av kineserna i mitten på 1700-talet. En liten grupp kalmucker hade dock tidigare utvandrat till Ryssland och där finns än idag deras ättlingar kvar i republiken Kalmykien. Kalmykerna utgör en majoritet av befolkningen och här talas kalmykiska och praktiseras den mongoliska formen av buddhism. För Kalmykien idag se tidigare blogginlägg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *