Idag är det två månader sedan de omfattande gatuprotesterna i Georgiens huvudstad Tbilisi upphörde och trafiken började flyta som vanligt igen på Rustaveli-avenyn, stadens huvudstråk. Det rapporterades flitigt, även i svenska media, om den till slut 107 dagar långa aktionen, som tidvis lamslog stora delar av huvudstaden och som av vissa sågs som en möjlig repris av rosenrevolutionen 2003, den som förde Micheil Saakasjvili till makten.

Efter fjolårets för Georgien förödmjukande krig mot Ryssland, och med en känsla av att den demokratiska reformprocessen gått i stå, fanns ett starkt stöd hos befolkningen för en nystart. Med drygt fem år vid makten och en upplevelse av att allt mer makt koncentrerats runt Saakasjvili och en begränsad krets runt honom, fann många det ett naturligt steg att kräva presidentens avgång. Dessutom fanns tecken på en möjlig splittring inom armén och ett myteri vid militärbasen Muchrovani utanför Tbilisi fick avvärjas i maj. Och ändå, efter 107 dagars protester har knappast något av oppositionens krav tillgodosetts. Vad hände?

Jag minns hur jag pratade med en bekant i Tbilisi samma dag som protesterna skulle starta. Man kunde höra hennes frustration över situationen, men också ett engagemang som kom av att det nu gavs möjlighet till förändring; man ville ut på gatorna och bli kvar där tills målen uppnåtts. När jag frågade vad ledarna för protestaktionen hade för krav, svarade hon efter en sekunds tvekan ’Saakasjvilis avgång’. Däri låg förstås mycket av förklaringen. Det enda oppositionen egentligen enats om på förhand var att man skulle göra presidentposten vakant, men inte vem som skulle fylla den framöver. Framför allt var det tydligt att man inte hade en koherent bild av vilken politik man ville att den nye presidenten skulle driva.

Det visade sig snart också att det fanns meningsskiljaktigheter bland de olika oppositionsledarna vad gällde metoderna. Till de minst kompromissvilliga visade sig bl a Nino Burdzjanadze höra, tidigare mångårig talman i parlamentet som bröt med Saakasjvili efter kriget 2008 och nu leder oppositionspartiet Demokratiska Rörelsen-Förenade Georgien. Tidigare FN-ambassadören Irakli Alasania däremot, som först sent engagerade sig i politisk opposition, nu som ledare för paraplyet Allians för Georgien, intog tidigt en mer förhandlingsinriktad linje och deltog i samtal med Saakasjvili. Kanske är det riktigt för närvarande. Enligt en opinionsundersökning, gjord i juni i år av International Republican Institute, är 81% av de tillfrågade för att oppositionen och regeringen skall fortsätta dialogen.

En av de saker som delvis uppnåddes efter sommarens samtal var reformering och tidigareläggande av lokalvalen (även om detaljerna ännu inte har klargjorts). Alasania förklarade i veckan att han som första namn beslutat att ställa upp som borgmästarkandidat i Tbilisi. Antagligen är siktet ställt högre än så, men det ligger i linje med Alasanias uttalanden om att det enda sättet att få till en förändring i landet är genom demokratiska metoder, däribland val (här är också ett illa dolt budskap om att nuvarande regering inte håller sig till samma metoder). Ett flertal partier, inklusive sedan ett par dagar Alasanias, samarbetar också för att få fram förslag om ändringar i valsystemet, något som uppfattas som ett av de största hindren på vägen mot fortsatt demokratisering.

Oppositionens problem är att enligt nuvarande system kommer man med lagliga medel inte att kunna uppnå sitt uttalade mål från vårens demonstrationer förrän 2013, då Saakasjvili måste lämna sin post. Under den tiden kommer regeringen att kunna fortsätta genomföra mer eller mindre kosmetiska förändringar för att blidka – eller troligare splittra – oppositionen och samtidigt i allt väsentligt fortsätta som tidigare. Men även om det skulle bli så verkar tendensen för tillfället vara att regering och opposition har ett något större ömsesidigt inflytande på varandra, och det kan i sig medföra positiva kompromisser.

Å andra sidan, det är ett tag till 2013. Under vilken period hittills har Georgien upplevt fyra år utan en omvälvande händelse som helt har vänt inrikespolitiken ut och in?