Humanitär kris och fortsatt spänt läge i Kirgizistan

Kirgizistans statsvapen

Omvärlden har nu vaknat upp till den humanitära krisen i Kirgizistan. FN har i ett upprop vädjat om 71 miljoner dollar som skall kunna försörja de hundratusentals flyktingarna och andra nödlidande i området de kommande sex månaderna, se DN, SvD och VG. Hjälpbehovet är enormt och Röda korset och olika FN-organ arbetar för högtryck med att få fram den humanitära hjälpen. Det spända säkerhetsläget på många håll försvårar dock arbetet avsevärt. Det djupa misstroendet mellan kirgizer och uzbeker som blivit resultatet av den etniska konflikten gör att många uzbeker fortfarande håller sig inne i sina kvarter eller inte vågar åka längre sträckor eftersom de riskerar att bli stoppade i en vägspärr. Men mycket hjälp når fram bland annat längs den kirgizisk-uzbekiska gränsen där många uzbeker, främst kvinnor och barn, fortfarande försöker ta sig till Uzbekistan. Uzbekistan har dock stängt gränsen med motiveringen att landet inte har kapacitet att ta emot fler flyktingar.

Säkerhetsläget i området verkar skilja sig åt från ort till ort. Något som blivit tydligt de senaste dagarna är också det våld som förekommit på landsbygden runt städerna Osj och Jalal-Abad. Vissa mindre orter har drabbats mycket svårt av våldet medan andra har klarat sig oskadda. Avsaknaden av fungerande information är ett stort problem liksom att försök att dokumentera övergreppen inte påbörjats eller i vissa fall försvåras av myndigheterna. Att säkerheten fortfarande lämnar mycket i övrigt att önska vittnar de många vittnesmål om som bland annat, HRW (Human Rights Watch), samlar in. Grundproblemet tycks vara den korrupta poliskåren och inrikestrupperna i området som bemannar alla de vägspärrar som nu finns överallt. Uzbekerna saknar förtroende för polisen som huvudsakligen varit passiva eller rent av hjälpt mobben i vissa fall. Polisen lyckas fortfarande inte skydda den uzbekiska befolkningen och personer vittnar om att vissa kirgizer utnyttjar situationen med misshandel och våldtäkter som följd. Fördelningen av nödhjälpen måste till stor del ske med hjälp av den kirgiziskdominerade administrationen i området, vilket lett till anklagelser att uzbeker missgynnas vid fördelningen av hjälp. Problemet med vägspärrar och våld mellan folkgrupperna verkar vara speciellt uttalat i Osj. Härifrån kommer också uppgifter om handel med nödhjälp. Detta är inte så förvånande, men allvarligt, med tanke på att uzbekerna som tidigare utgjorde ryggraden i stadens handel av naturliga skäl inte kunnat eller vågat öppna sina nedbrända och utplundrade affärer. Situationen vittnar på alla plan om att den provisoriska regeringen har en mycket dålig kontroll över situationen i söder, och det blir inte bättre av intern oenighet och politisk positionering inför det kommande parlamentsvalet.

Porten till Jalal-Abad

En korrespondent från Fergana.ru har givit en mer hoppingivande rapport om läget i Jalal-Abad. Han berättar att det vardagliga livet har börjat återgå till någon form av normalt liv. Där den äldre delen av befolkningen har börjat tala med varandra igen och försöker ordna möten mellan folkgrupperna. Vissa affärer har öppnat och även uzbekerna uppges vara ute på gatorna och handla och uträtta ärenden. Tillgången på mat är god och det pågår arbete med att släppa på gasen igen, men först måste stora delar av nätet inspekteras. I Jalal-Abad är det främst offentliga byggnader som stuckits i brand och de flesta privata hem tycks ha klarat sig.

Ett exempel på försök till mörkläggning är arresteringen och misshandeln av den uzbekiske människorättsaktivisten Azimjan Askarov av milisen i den lilla staden Bazar-Korgon c:a 60 km nordväst om Jalal-Abad. Azimjan Askarov har under de kritiska dygnen arbetat med att dokumentera de övergrepp som skett i området och uppges även ha filmat våld och mordbrand. Han har nu anklagats för organiserande av våldsamt upplopp och okända män har vid flera tillfällen trängt in i hans hem och hotat hans hustru i jakten på filmerna. Även här visar den provisoriska regeringen avsaknad av kontroll över situationen och bristande engagemang i den uzbekiska minoriteten. Amnesty International har uttryckt sin oro över Askarovs arrestering och krävt att han omedelbart friges. Detta tassande kring de övergrepp som begåtts av främst kirgizer är oroväckande och det är dessvärre oundvikligt att börja fundera om politikerna i huvudstaden Bisjkek är ovilliga att fördöma våldet från vanliga kirgizer eftersom de tror att de skulle förlora röster i det kommande parlamentsvalet. Den officiella retoriken är istället att lägga all skuld på provokatörer inhyrda av familjen Bakijev. Även Islam Karimov, president i grannlandet Uzbekistan, beskyller i en intervju förre presidenten i Kirgizistan, Kurmanbek Bakijev, för att ligga bakom upploppen, se VG. Framtiden får utvisa hur omfattande undersökningarna och utrensningarna kommer bli, men det internationella samfundet har en viktig uppgift att kräva att förövarna ställs inför rätta. Det är också nödvändigt om förtroendet skall kunna återskapas mellan kirgizer och uzbeker.

Fler artiklar på ämnet:

• Kirgizistan – Vad gör den provisoriska regeringen?
• Att räkna rätt och att rensa upp i södra Kirgizistan
• Kirgizistan – Att sopa upp spillrorna och gå vidare