På sistone har Uzbekistan uppvisat alltmer isolationistiska tendenser, åtminstone sett i den regionala kontexten. Relationen med USA har förbättrats långsamt under de senaste 2-3 åren. Men de regionala samarbetena knakar i fogarna. Det gäller både det Rysslandsdominerade militära samarbetet i CSTO, där Uzbekistan det senaste året har satt sig på tvären, och det regionala energisamarbetet som man annonserat sitt utträde ur. Det har gjort att gamla dispyter med grannländerna åter aktualiserats.
Häromdagen talade Tadzjikistans president Emomali Rahmon ovanligt öppenhjärtigt med journalister från Central Asian News. Han berättade att han och president Karimov tidigare varit goda vänner, men att Karimov nu ”för krig mot allt tadzjikiskt” och hindrar landets utveckling genom att blockera vägar och stänga av elleveranserna mitt i vintern. Han erinrar sig också en episod när han och Karimov var i Samarkand och han hade frågat en man på gatan vilken hans nationalitet var. Mannen, som var märkbart skräckslagen av Karimovs närvaro, svarade: ”Jag är samarkandier” (samarkandskij). Underförstått skulle mannen om han kunnat tala mer öppet ha identifierat sig som tadzjik. Vänskapen mellan de båda presidenterna har med tiden försämrats, och, fortsätter Rahmon, det har många gånger blivit gräl dem emellan. Vid två tillfällen ska de till och med ha slagits.*
När höga politiker talar så öppenhjärtigt med media och nästan tycks försäga sig uppstår alltid frågan om i vilken mån det ligger medveten planering bakom. Trodde han verkligen att han var ”off the record” eller låtsades han bara det för att få fram ett budskap som annars skulle gå förlorat i den politiska kutymens kanslispråk? I intervjun anspelar han dels på den gamla territoriella dispyt som har sin grund i sovjettidens indelning av Centralasien, där Samarkand och Bukhara kom att ingå i Uzbekistan trots att majoriteten av stadsbefolkningen där har tadzjikiska som modersmål. Dessutom tar han upp den nyligen eskalerade energikonflikten i regionen. Där går den huvudsakliga konfliktlinjen mellan ”uppströms” och nedströms”. Uppströmsländerna Tadzjikikstan och Kirgizistan sitter på källflödena till de stora floder som bevattnar låglandet i Uzbekistan, Turkmenistan och Kazakstan. Uppströmsländerna vill utveckla vattenkraften, medan nedströmsländerna behöver samma vatten för sin bomullsodling.
Det är denna konflikt som nu eskalerat sedan Uzbekistan i november meddelade sin avsikt att dra sig ur det regionala energisamarbetet och hotade att stänga av energileveranserna till Tadzjikistan under vintern. Tadzjikistan har svarat med att hota att stänga av vattenflödet till Uzbekistan under sommaren. Att Rahmon också anspelar på den gamla etnisk-territoriella konflikten innebär knappast att det inom överskådlig tid kommer att göras några verkliga territoriella anspråk. Uzbekistan har en betydligt starkare och mer välorganiserad armé än grannländerna. Däremot är det tänkbart att han försöker vinna popularitet och stöd hos folket i den pågående energikonflikten. På sikt kanske han också vill underminera Karimovs ställning hos den stora (15-20%) tadzjikiska minoriteten i Uzbekistan. Samtidigt finns det risk att den alltmer nationalistiska politiken i Tadzjikistan kan alienera den uzbekiska minoriteten där. Den nya språkpolitiken som innebär att ryskan förlorar sin status som officiellt språk för interetnisk kommunikation riskerar att göra det svårare för etniska minoriteter att hävda sig i samhället. På sikt finns det alltså risk för etniska konflikter i området och det har förekommit lokala konflikter kring vattendrag i byar nära gränsen mellan de båda länderna.
*I texten på Central Asian News används ordet ”podrat’sia” som betyder ungefär att slåss eller strida, men det framgår också att Rahmon egentligen använde ett grövre uttryck som ”av hänsyn till den politiska korrektheten” bytts ut.
English 
Svenska