Forum Eurasien/New Eurasia Center träffade Robert Avetisyan, den självutnämnda Republiken Nagorno-Karabachs (NKR) officiella representant i USA.
Läs intervjun i sin helhet här.
Även om det lilla sydkaukasiska området de facto fungerat som självstyrande stat i femton år har inget land erkänt Nagorno-Karabachs självständighet. Representationen i USA är dock registrerad hos amerikanska justitiedepartementet och fullföljer via informella kontakter och samarbeten en del av en ambassads funktioner. I övrigt ägnar man sig åt informations- och lobbyarbete med målet att uppnå en lösning på den långa konflikten i Nagorno-Karabach (se tidigare inlägg) och ett erkännande av staten. Det senare verkar dock vara ett avlägset mål, även om frågan är mer aktuell än på många år. Senast för ett par dagar sedan rapporterade RFE/RL att USA fått dementera uppgifter i azerbajdzjanska media om att man skulle hotat med ett erkännande av NKR såvida Azerbajdzjan inte förpliktigade sig till en fredlig lösning på konflikten.
Representationen i Washington utses direkt av NKR:s president och etablerades redan 1997 med understöd av Armenian Assembly of America (AAA), en informations- och lobbyorganisation som verkar för att stärka banden mellan USA och Armenien/NKR. Förutom i Armenien och USA har NKR också representation i Ryssland, Frankrike, Tyskland, Libanon och Australien.
Det som präglar stora delar av det politiska och i förlängningen även det vardagliga livet för människorna i Nagorno-Karabach är hur den långa frusna tillståndet kan komma att tina upp. Här följer, baserat på intervjun, en diskussion kring några av nyckelpunkterna.
Närmandet mellan Armenien och Turkiet (för bakgrund, se tidigare inlägg). Det finns ett mycket högljutt motstånd mot den här processen och de underskrivna men ej ratificerade protokollen runt om i den armeniska diasporan, mycket på grund av att avtalen inte behandlar skulden för massmorden på armenier i Anatolien runt 1915. Avetisyan säger dock att de styrande i NKR är positiva till processen och hävdar att NKR vill se Turkiet ”spela en mer positiv roll”:
Our opinion is that Turkey could be a much more positive player in the region than it was until the signing of the protocols. And the fact that the Nagorno-Karabakh settlement is not in any way linked to this process is very much satisfactory. We are sure that interlinking these two processes could jeopardize both.
When I say that Turkey could play a more positive role in the region I meant that Turkey could refrain from unilateral support of all the Azerbaijani actions, such that they have been doing throughout the years.
Det är alltså tydligt att man vill se fredsprocessen i Karabach som en helt separat fråga, något som också förutsatts i protokollen. Samtidigt är anledningen till att man ser positivt på öppnandet av den turkisk-armeniska gränsen att man hoppas att Turkiet skall inta en mer nyanserad hållning till Azerbajdzjans krav på att säkra sitt territorium. På så sätt skiljer det sig antagligen en del från armeniska regeringens bevekelsegrunder, som också innefattar ekonomiska hänsyn samt en förhoppning om öppnare relationer med regionen och omvärlden. Möjligen kan NKR:s förhoppningar ha visst stöd i Turkiets nya, mer offensiva utrikespolitik i Kaukasus, där man inte längre enbart vill bidra till låsningar utan har satt press på aktörerna och omvärlden att lösa Karabach-frågan. Att döma av den senaste tidens turkiska uttalanden är det inte mycket som tyder på att man skulle ställa konkreta krav på Azerbajdzjan att ändra sin hållning, (men å andra sidan, i aktiv diplomati ingår givetvis att behålla förtoendet hos samtliga parter).
Minsk-processen, det vill säga OSSE:s och det internationella samfundets enda samordnade och konsekventa försök att skapa en lösning på konflikten i Nagorno-Karabach, har stundtals utsatts för kritik. Dels kritiseras gruppen, som leds av en trojka bestående av USA, Ryssland och Frankrike, ibland på ett allmänt plan för att så få framsteg nåtts, men även sammansättningen har ifrågasatts, eftersom de officiella förhandligarna oftast sker direkt mellan representanter (på senare tid ofta presidenterna) från Armenien och Azerbajdzjan utan medverkan av NKR eller den azeriska flyktingpopulationen från Karabach. Avetisyan:
Our opinion is that the Minsk process is the only format which is possible now, the most
Möjliga lösningar på konflikten. Hur ser man då på en möjlig lösning och vägen dit? Enligt indikationer från Minsk-gruppens amerikanska företrädare (till nyligen) Matthew Bryza är det förslag som nu ligger på bordet en stegvis lösningsvariant, som i stora drag innebär att trupper dras tillbaka från de armeniskockuperade områdena (tidigare benämnda buffertzoner av armenierna) utanför det som utgjorde den sovjetiska enheten Nagorno-Karabach, flyktingars rätt att återvända, samt en interimsstatus (i praktiken troligen status quo) under en längre period tills slutlig status efter förtroendeskapande åtgärder kan avgöras genom folkomröstning. Det saknas många detaljer i den här planen, men det får förutsättas att det som diskuterats på sistone mellan Armeniens och Azerbajdzjans företrädare i Minsk-gruppens regi inte är alltför långt från detta.
Här skiljer sig NKR:s syn markant. Framför allt kan man av säkerhetsskäl endast tänka sig en ”paketlösning”, där status avgörs samtidigt som alla andra frågor innan man bryter dagens status quo. En annan faktor gäller Karabachs gränser:
Those territories which are considered by many people in Azerbaijan and outside Azerbaijan as occupied territories, they now form the territory of the Nagorno-Karabakh republic. In the summer of 2006 we adopted our constitution, which clearly fixes the territory of Nagorno-Karabakh as all the territories under control. So there is no such thing as occupied territories. There is the territory of the Nagorno-Karabakh republic and any change of the territory must be due to a nation-wide referendum.
En ultimativ inställning till en av dessa två punkter är tillräcklig för att försätta fredsprocessen i sin nuvarande form i dödläge*. Det man talar om som möjliga vägar framåt är i stället olika typer av mindre förtroendeskapande åtgärder – förutsatt att man inte tummar på de nämnda kriterierna.
Men om man skall behålla en gnista av hopp om en fredlig lösning är kanske det som utkristalliseras en situation, där NKR:s företrädare, tack vare att de inte sitter med direkt i förhandlingarna, kan och känner sig tvingade att inta en mer radikal position, från vilken sedan Armeniens president och regering väntas kompromissa. Men Jerevan måste i så fall få sådan kraft bakom en eventuell överenskommelse att den verkligen kan genomföras. Säkert är det så att inte mycket kan omsättas i praktiken om det inte byggs upp ett samförstånd i tid. En annan del av ekvationen är ju också att uppnå ett tillräckligt stöd i alla instanser inom Armenien och Azerbajdzjan. Även om båda presidenterna har formell majoritet i parlamenten kan denna, den viktigaste av alla politiska frågor i båda samhällena, mobilisera en verklig politisk opposition. Det är också något som i en sådan situation skulle kunna underlättas av att ledarna hittills sällan eller aldrig har förankrat, eller ens offentliggjort, förhandlingarna för sitt lands befolkning.
Men innan ett genombrott eventuellt sker kommer Nagorno-Karabach i allt väsentligt att fortsätta fungera som en självstyrande stat.
Nagorno-Karabach har haft fyra omgångar president- och parlamentsval sedan vapenstilleståndet undertecknades 1994. Även om OSSE och en del andra organisationer pga NKR:s status inte har haft officiell bevakning har andra organisationer rapporterat om relativt väl genomförda val. Det skall ställas i relation till de hårt kontrollerade, närmast symboliska valen i Azerbajdzjan och de problem Armenien haft runt sina val (senast i samband med fjolårets presidentval, då stora demonstrationer slogs ner av kravallpolis med tiotals fängelsedomar för uppvigling som följd). Enligt Avetisyan har man också en tilltagande trend vad gäller antalet besökare, en diversifierande ekonomi och enligt egna officiella uppgifter en ekonomisk tillväxt under första hälften av krisåret 2009 på 16,9%.
Det är alltså förståeligt att man inte vill förlora det man hittills uppnått, speciellt inte med tanke på alternativet till en förhandlingslösning.
We know what war is. We don’t want it to happen again.
Efter femton år är det naturligt om en del invaggats i tron att status quo – det är det vapenstillestånd i världen som hållit längst utan övervakning – är ett ganska stabilt tillstånd och avsaknad av officiella förbindelser med omvärlden kanske ett acceptabelt pris.
Men för en fredlig lösning kommer fler kompromisser att behövas.
* Så vitt jag har kunnat se specificerar inte konstitutionen från 2006 (antagen med 99% majoritet) gränserna explicit. Däremot definierar den (artikel 142) att konstitutionen ”tills gränserna specificerats” gäller inom alla de områden där NKR för närvarande utövar jurisdiktion, alltså även ”buffertzonen” (delar av tre områden som tillhörde det sovjetiska N-K befinner sig för övrigt under azerbajdzjansk kontroll).
English 
Svenska