I Svenska Dagbladet och på sin blogg skriver Bitte Hammargren för närvarande om Kaukasus, där hon är på rundresa. Nu har hon kommit till Nagorno-Karabach och det är en ovan känsla att se ett helt uppslag om området när man viker upp morgontidningen.* För trots att denna den första konflikten i den dåvarande kommuniststyrda halvan av Europa var en av de utlösande faktorerna kring Sovjetunionens upplösning, trots att kriget efter åratals strider tvingade över en miljon människor att lämna sina hem – varav många fortfarande betraktas som flyktingar, trots att det sedan vapenstilleståndet 1994 inte finns något fredskontrakt i sikte och trots att konflikten är en nyckelkomponent i relationerna mellan omgivande länder, har det inte skrivits mycket om läget där sedan det tidiga 1990-talet.

Att ämnet kommer upp just nu har att göra med avtalen mellan Armenien och Turkiet, som respektive utrikesminister undertecknade i Schweiz i helgen (se tidigare inlägg här och här). För att de överhuvud taget skulle komma till förhandlingsbordet hade man bilagt frågan om Nagorno-Karabach till pågående och kommande separata diskussioner och bland annat förbrödrats med ett turkiskt toppbesök i Armenien för en VM-kvalmatch i fotboll – returmatchen spelas idag i Bursa, Turkiet, med Armeniens president Sargsian på läktaren.

Men bara ett par dagar efter underskriften använde Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan ’K-ordet’ igen och insisterade på att en ”positiv attityd” till Armenien kräver ett tillbakadragande av de armeniska styrkorna från Karabach och angränsande, ockuperade områden.

Den självutnämnda Republiken Nagorno-Karabach (NKR) har i praktiken fungerat som en självstyrande stat i femton år, med finansiellt och moraliskt stöd från Armenien, även om inte ens Armenien erkänt republikens självständighet (dock snarast av taktiska skäl). Den enda förbindelsen till omvärlden är via Armenien, framför allt via den s k Latjin-korridoren, där en av de modernaste landsvägarna i Kaukasus knyter ihop området med Armenien. Men NKR:s folkvalda (jo, man har allmänna val, som av utländska observatörer på sistone setts som relativt väl genomförda – men de flesta organisationer, som OSSE, deltar inte i övervakningen, eftersom NKR inte  är en erkänd stat) är inte välkomna på statsbesök i omvärlden och i den mån de reser i världen är det inofficiellt. Ett ställe delegationer från NKR har besökt flera gånger är faktiskt Åland, eftersom man ibland beger sig på studieresor i autonomimodeller (även om det nog egentligen är av begränsad relevans; se även understreckare om Åland nyligen i SvD).

Rent praktiskt har det gjorts många försök att medla i konflikten, i huvudsak i OSSE:s regi genom den så kallade Minsk-processen, där Sverige och Jan Eliasson var med vid starten, men där nu en trojka bestående av USA, Ryssland och Frankrike är ledande. Det föreligger nu ett principförslag om vilken process Armenien och Azerbajdzjan skall använda för att i slutänden nå en lösning. Men några praktiska framsteg när det gäller hur slutlösningen skall se ut har man egentligen inte gjort på dessa femton år, något OSSE mellan raderna själva erkänner (en rekommendation för den intresserade är att läsa Minsk-gruppens USA-ambassadör Matthew Bryzas sista intervju i Armenien innan han lämnade sin post i år).

Men trots Minsk-gruppens sammansättning är det nog inte i huvudsak stormaktsintressen som hindrat konflikten från att nå en lösning. Parterna har helt enkelt inte varit redo att kompromissa. Eftergifterna har varit få genom åren och även om både presidenter och utrikesministrar mötts ett flertal gånger och kommit överens om principdeklarationer är det ibland som om man på högsta nivå verkar ha hittat en politisk samlevnad runt status quo. Utan att här gå in alltför mycket på anledningarna är det tydligt att det finns två stora problem; att Armenien, Azerbajdzjan och det internationella samfundet inte involverar alla aktörer i förhandlingarna – framför allt NKR:s regering och den azeriska flyktingpopulationen från Karabach – och att ledarskiktet aldrig förbereder befolkningen på någon form av eftergiftspolitik (i opinionsundersökningar är nu befolkningen oftast mer fientlig till kompromisser än ledarna). Det här är givetvis också ett utslag av inrikespolitiska överväganden – både i en ofullständig demokrati som Armenien och en icke-totalitär autokrati som Azerbajdzjan är nationella känslor ett av de starkaste styrmedlen. Resultatet är att tiden för Karabach politiskt har frusit fast vid 1994.

Så på många sätt verkar slutlösningen för Nagorno-Karabach längre bort än på länge. Azerbajdzjans president Aliev har nyligen talat om att samtalen om Karabach är i slutskedet, medan Armenien har dementerat eller inte kommenterat med den uppenbara baktanken att genomföra öppnandet mot Turkiet utan statusändringar i Karabach-frågan och sedan fortsätta driva status quo-politik.

Att nu Erdoğan antyder att implementationen av de nyss undertecknade protokollen är beroende av en lösning i Karabach kan bero på flera saker; att man vill försäkra Azerbajdzjan om fortsatt lojalitet, att man på allvar tror att avtalen kan innebära ett genombrott i Karabach – eller möjligen att man egentligen aldrig ville se en implementation av avtalen.

Hur som helst är det ett mycket riskabelt vågspel i dagens känsliga atmosfär eftersom de turkiska och armeniska parlamenten nu måste ratificera avtalen för att de skall träda i kraft och gränsen verkligen skall öppnas. Om det skulle sluta med att de turkisk-armeniska avtalen lyfts till att blir beroende av en slutlösning i Karabach-frågan kommer de med allra största sannolikhet att bli parentetiskt ihågkomna som det närmaste Armenien och Turkiet kommit varandra för att uppnå – status quo.

För Nagorno-Karabach innebär det i så fall bara en ny hastig scen innan rampljuset släcks.

* För den som har pappersversionen av SvD är för övrigt moskén på den stora bilden samma byggnad som har fått bidra med minareterna till vår bloggrubrik, den övergivna Övre Govhar Aga-moskén i Şuşa (az.)/Sjusji (am.). Förfallet har fortsatt sedan 2004 då vår bild togs.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *