Den ryska republiken Dagestan i norra Kaukasus har ibland liknats vid ett Afghanistan i miniatyr. Republikens knappt tre miljoner invånare utgör, även med kaukasiska mått mätt, en mycket divers befolkning med hela 14 officiella språk och ett stort antal etniska undergrupper på ett yta något större än Danmarks. Från och till har dess avancerade politiska maktdelningssystem setts som en möjlig modell för Afghanistan när det gäller samlevnad i ett etniskt och religiöst komplext område.
Men detta gällde fram till för några år sedan. Idag har Dagestan, som gränsar i väster till Tjetjenien och i söder till Azerbajdzjan, blivit Rysslands mest våldsdrabbade område med återkommande attacker mot säkerhetsstyrkor – vilket ofta resulterar i en spiral av upprensningsåtgärder och hämndaktioner – och även religiöst motiverade självmordsattacker.
Den 28 augusti föll republikens högst ansedde andlige ledare shejk Said Afandi Atsajev al-Chirkawi (Tjerkejskij) offer för en kvinnlig självmordsbombare, som sökt upp honom i hans hemby Tjerkej under förevändning att be honom om råd. Just detta var inget ovanligt, tvärtom hade Said Afandi, som han kallades lokalt, för vana att ta emot alla som kom till honom i andliga spörsmål och det antas att han hade samlat omkring sig kanske 10-20.000 hängivna lärjungar, murider. Till hans begravning ringlade sig köerna av stillastående fordon långa och den lilla byn besöktes av 150.000 människor, enligt vissa poliskällor kanske det dubbla.
Said Afandi var en representant för den traditionella sufismen, en rörelse inom islam med långa anor i Kaukasus som ofta har drag av introvert mystik och som innehåller många element av det djupt rotade klansamhället. Said Afandi var noga med att inte direkt blanda sig i politiken och samhällsfrågor alltför mycket, men trots att han mest sysselsatte sig med andliga och moraliska spörsmål kom han att betraktas som en av Dagestans mest inflytelserika personer. Anledningen till det var att hans auktoritet lockade till sig fler och fler åhörare och aktiva efterföljare, även bland affärsmän och politiker. Han fick även redan snart efter Sovjetunionens sönderfall, när religionen återetablerades, inflytande över Dagestans andliga direktorat (DUMD), som i flera avseenden kan ses som en av myndigheterna officiellt sanktionerad religiös auktoritet (DUMD har dock långt ifrån alltid spelat myndigheternas spel och var särskilt i slutet av Jeltsineran hårda kritiker av lokalregeringen).
Men lika populär, nästan dyrkad, som han blev av sina efterföljare, lika illa sedd blev han hos de mer radikalt muslimska anhängare som ibland (särskilt nedlåtande) kallas wahhabiter, men numera ofta benämns salafister. Gemensamt för dem är en tro på en återgång till koranens ord och den rena islam som skall ha existerat under profeten Muhammeds livstid. Man förkastar alla vedertagna senare uttolkningar (fiqh) av shari’ah och eftersom man strävar efter an återgång till den äkta monoteismen har man en tendens att se religiösa auktoriteter som avgudadyrkan. Men det finns en annan anledning till att salafismen alltsedan DUMD grundades 1990 har attraherat anhängare i Dagestan och norra Kaukasus: Om de religiösa auktoriteterna lyder, eller i alla fall accepterar, den världsliga makten, kommer de att associeras med dennas korruption och misslyckanden i samhället. I Kaukasus, med övergreppen i samband med Tjetjenienkrigen och Rysslands högsta arbetslöshet, finns mycket att anklaga myndigheterna för. Said Afandi är för salafisterna en symbol för båda dessa fel. Det faktum att han alltid predikade och skrev på folkspråket avariska (Dagestans största av många inhemska språk) och inte använde arabiska var också ett tecken på hans ogudaktighet. Salafisterna däremot fick ofta sin utbildning av imamer från Saudiarabien eller Turkiet.
Men till denna i grunden egalitära reformideologi har också lockats våldsbenägna och marginaliserade grupper, som tar fasta på den snäva tolkningen av vad som är tillåtet och inte drar sig för att använda våldsmetoder mot utomstående. Det Kaukasiska Emiratet, som utropats av en löst sammanhållen organisation av militanta ”gudskrigare” och separatister, har sin just nu mest aktiva avdelning (vilaya) i Dagestan och huvudstaden Machatjkala (som dessa kallar Shamilkala efter 1800-talets mytomspunna motståndsledare mot Tsarrysslands arméer). Mordet på Said Afandi var det sjunde självmordsdådet i Kaukasus bara under 2012.
Enkelt uttryckt finns alltså en djupt rotad misstro mellan traditionellt sufiska och salafistiska anhängare, grundad i radikalt olika tolkningar av islam och förstärkt av sociala problem, som skär rakt igenom det nordkaukasiska samhället.
Men givetvis finns också en konkret koppling till konfrontationen mellan de radikala islamisterna och de ryskstödda maktstrukturerna. Självmordsbombaren identifierades som Aminat (Alla) Saprykina, en etnisk ryska som enligt ryska medier ett tag arbetade som skådespelerska på Ryska teatern i Machatjkala. Där träffade hon sin blivande make Marat Kurbanov (de skall ha dansat breakdance tillsammans på teatern) och hon konverterade till islam. Marats bror var medlem i en militant, islamistisk motståndsgrupp och när han dödades skall Marat ha tagit upp kampen fram till sin egen död 2009. Enligt en källa i ryska tidskriften Russkij Reporter exploderade hans bil i en skottlossning med polisen, som sedan hävdade att man hittat vapen i fordonet. Om det är så det gick till är det en ganska typisk händelse, där ingen inom säkerhetsapparaten efteråt verkligen behöver ställas till svars. Efter det verkar Saprykina ha radikaliserats allt mer, förmodligen under inflytande av sin nya bekantskapskrets. Till slut sällade hon sig till den tragiska skara ”svarta änkor” som stått för en stor del av självmordsattackerna i Kaukasus på senare år.
I april i år hade Said Afandi inlett en dialog med salafistiska företrädare efter ett historiskt torgmöte i Machatjkala. Efter en period av upptrappat våld kunde vinden möjligen ha vänt och det är just därför mordet på Said Afandi var så ett så välriktat slag av dem som inte önskar att republiken skall få slå sig till ro.
Magomedsalam Magomedov, som styr Dagestan sedan 2010, då han utnämndes av dåvarande president Medvedev, ärvde ett eskalerande problem med väpnat våld. Han insåg att ökad vedergällning från säkerhetsapparaten inte var en framkomlig väg och hans taktik har delvis varit en annan än föregångarens. Den har inneburit att lokala krafter har beväpnats för att stå emot attacker, snarare än att de skall förlita sig på republikens eller federala styrkor. Men den har också inneburit att oförsonligheten mot salafistiska element har avtagit med följden att de har blivit mer synliga och fått större inflytande bland befolkningen. Kanske har vi här en annan, mindre uppmuntrande likhet med Afghanistan?
English 
Svenska