I slutet av veckan hölls i Kazakstans tidigare huvudstad Almaty det första toppmötet i Turkspråkiga Staters Samarbetsråd (Cooperation Council of Turkic Speaking States, CCTS, eller helt enkelt Turkiska Rådet). Ordförande var Kazakstans president Nursultan Nazarbajev och Kirgizistans och Azerbajdzjans presidenter närvarade, medan Turkiet representerades av vice premiärminister Bekir Bozdağ efter att premiärminister Erdoğan ställt in resan på grund av veckans blodiga PKK-attacker i sydöstra Turkiet (DN, SvD, Zaman).

Att det är just Nazarbajev som står värd förvånar knappast. Han har under de senaste åren febrilt arbetat för att göra Kazakstan till en aktör i olika sammanhang och vill naturligtvis ha en ledande roll även i detta samarbete. CCTS bildades efter ett toppmöte i azerbajdzjanska Nachitjevan 2009, då fyra av de turkspråkiga ländernas presidenter beslöt att öka samarbetet. De övriga två turkspråkiga länderna Uzbekistan och Turkmenistan har hittills inte velat ansluta sig (men att de är välkomna framgår av CCTS:s webbplats, där samtliga sex länder figurerar).

Det är inte första gången ett försök görs att skapa ett panturkiskt samarbete. I början av 1990-talet var entusiasmen i Turkiet stor över att de centralasiatiska republikerna och Azerbajdzjan plötsligt blivit självständiga stater och det fanns de som drömde om en union från Istanbul till Almaty (eller Ürümqi). Men det visade sig ganska snart att gemenskapen hade gränser (turkiska företrädare nödgades använda sig av tolk under resor i regionen) och framför allt att de nya staterna, i full färd med sina respektive nationsbyggnadsprocesser, hade begränsat intresse av något som kunde uppfattas som en ersättare för den union de just lämnat. Dessutom hade de visumfrihet och nära band till varandra och till Ryssland, men inte till Turkiet.

Sedermera kom en mer pragmatisk syn att prägla samarbetet och det leddes till stor del av turkiska företag som etablerat sig på bred front i Centralasien. Det rör sig ofta om företag i byggsektorn, men också en mängd varukedjor och småföretag. För exempelvis Kazakstans del utgör Turkiet vad man skulle kunna kalla en andra rangens export- och importpartner, efter aktörer som Ryssland, Kina och EU-länderna.

Ekonomiskt samarbete betonas också under detta toppmöte med bland annat ambitioner om frihandelsavtal och fritt varuflöde. Ett ekonomiskt (bilateralt) memorandum undertecknades också mellan Kazakstan och Turkiet. Däremot är det tveksamt hur mycket som konkret kommer ut av det hela. Det pågår flera liknande, och potentiellt konkurrerande, initiativ som strävar efter att binda samman ekonomierna. Under de senaste månaderna har Kazakstan, Ryssland och Vitryssland börjat implementera en tullunion med gemensamma tariffer och fri inre marknad, ett initiativ som Putin uppmuntrar och vill utvidga till övriga forna sovjetländer, men där endast Kirgizistan hittills bekräftat intentionen att gå med. Samtidigt pågår Rysslands långdragna WTO-förhandlingar (som, liksom många gånger tidigare, sägs vara i slutskedet), vilka Kazakstan också är beroende av för sitt eget inträde.

Samarbetet som skall förena medlemsstaterna i CCTS sägs baseras på acceptans av grundläggande principer i FN-stadgan och därutöver den ”särskilda solidaritet som grundas på förbundet i de turkspråkiga folkens gemensamma historia, kultur, identitet och språk”. Men, som Zaman skriver i en kommentar, i praktiken lär förståelsen mellan folken vara fortsatt begränsad så länge Turkiet och de övriga medlemmarna sinsemellan har kvar sina visumkrav, bland annat med följden att en stor del av de många gästarbetare från Centralasien som arbetar i Turkiet gör det illegalt och utan socialt skyddsnät.

 

Taggar → 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *