OSSE-toppmötet i Astana i Kazakstan går mot sitt slut (se DN, SvD) och det är i skrivande stund högst oklart om det blir något gemensamt uttalande efter mötet. Och om det blir så är några verkliga nyheter i form av överenskommelser knappast att vänta.

Att medlemsländerna möttes på stats- och regeringschefsnivå är visserligen i sig remarkabelt. Det har inte hänt sedan 1999 och sedan dess har givetvis mycket hänt i Europa och Centralasien. I och med Kazakstans ordförandeskap var det också första gången ett land från forna Sovjet hade den rollen (men nästa år när Litauen tar över kan man nästan kalla det en trend…).

I Kazakstan har president Nursultan Nazarbajev gjort stor sak av OSSE-ordförandeskapet och att få till mötet var tidigt ett av hans mål. I programskriften ”Ett nytt årtionde, nytt ekonomiskt uppsving, nya möjligheter för Kazakstan” från i januari sade han t ex

Kazakstans höga internationella anseende gjorde det möjligt för vårt land att bli ordförande för Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa. Det är en stor ära för oss. Ett alldeles särskilt stort ansvar är det att inneha ordförandeskapet i den svåraste tiden i mänsklighetens nuvarande historia.

Hur man har förvaltat  det ansvaret kan vi snart utvärdera i sin helhet. Det har redan riktats en hel del kritik mot att Kazakstan (medvetet och öppet) nedprioriterade det man brukar kalla OSSE:s tredje dimension, alltså i praktiken människorättsfrågor. Men även i kärnområdet säkerhetsfrågor kan man kanske undra, inte minst i ljuset av det som hände på andra sidan gränsen i Kirgizistan under året, med först en blodig revolution, följd av etniska kravaller i södra delen av landet, som krävde hundratals liv. Läget har dessutom knappast förbättrats sedan dess (se också DN:s pågående artikelserie om läget i Centralasien).

För att undvika fortsatt våld beslutade OSSE efter våldsutbrottet att skicka en polisstyrka till landet. Men förutom att det var tveksamt vad dessa 52 man egentligen kunde förväntas uträtta, utlöste det oväntat starka reaktioner i södra Kirgizistan, och kom att utnyttjas som slagträ mot utländsk inblandning. Poliserna kom aldrig på plats och resultatet blev ett fiasko i och med att regeringen i Bisjkek, som inledningsvis stödde idén, kom att framstå som splittrad och svag. Bara några dagar före toppmötet i Astana tog OSSE beslut om ett förändrat koncept, där man i stället långsiktigt skall bidra med hjälp till polisreform. Det nya förslaget verkar till stor del ha tagits fram från kirgizisk sida.

Redan när Kazakstan tog över ordförandeskapet framhöll man att man som OSS-land hade unika förutsättningar för att knyta upp de konflikter i det forna Sovjetområdet som fortfarande väntar på en lösning sedan det tidiga 1990-talet. Det gäller utbrytarrepublikerna Transnistrien (Moldova), Abchazien och Sydossetien (Georgien) och Nagorno-Karabach (Azerbajdzjan).

Vad gäller Sydossetien och Abchazien komplicerades läget avsevärt när Ryssland ensidigt erkände deras självständighet efter kriget 2008. Här var det ingen som på allvar trodde på några framsteg och det synliggör en uppenbar svaghet hos OSSE som medlare – att vart och ett av de 56 medlemsländerna sitter inne med vetorätt.

Ändå ryktades det före mötet att Georgiens president Saakasjvili och Rysslands premiärminister Putin – som nu även personligen beter sig som olja och vatten – skulle komma att träffas vid sidan av mötet. Så blev det inte. Hillary Clinton anklagade Ryssland för att obstruera en OSSE-mission till Georgien efter kriget, president Medvedev anklagade Georgien för att ha använt oproportionerligt våld i kriget. Saakasjvili talade i sitt anförande om hur Ryssland hade brutit mot helsingforsprinciperna om grundläggande rättigheter (som ligger till grund för OSSE) och upprepade att de båda regionerna måste återförenas med Georgien. Något intressant var ändå den tydliga markering han gjorde i sitt tal om att Georgien enbart har rätt att värna sin integritet med våld inom de områden man kontrollerar. Någon form av olivkvist, om än spelad för gallerierna och i nödtvång.

Vad gäller Nagorno-Karabach fanns det mer spekulationer och förhoppningar om att man skulle kunna uppnå något konkret i Astana, som kan leda till att det över 15 år gamla dödläget kan brytas. Dessutom har OSSE här ett alldeles särskilt ansvar, eftersom man leder den s k Minsk-processen, en förhandlingsplan som EU-länderna, Ryssland och USA har enats om att använda som det internationella instrumentet i konflikten. Så har det varit i många år, men resultaten har hittills aldrig blivit något mer än avsiktsdeklarationer och kritiska röster säger att det i stället har blockerat nya initiativ.

Timingen är heller inte särskilt bra. Den officiella tonen mellan Armenien och Azerbajdzjan har varit uppskruvad på sistone, sedan tövädret mellan Armenien och Turkiet har frusit till och parterna har intagit sina invanda positioner. Azerbajdzjan har allt oftare på sistone tagit till öppna hot om att tålamodet snart är slut och att det är dags att ”befria” de ockuperade territorierna. Så lät det också när president Ilham Alijev talade inför OSSE. Det var en kompromisslös retorik, där han talade om Nagorno-Karabach som en ”historisk del av Azerbajdzjan”, om ”etnisk rensning” och barn som krigsoffer. Armeniens president Serzj Sargsian å sin sida var lika oförsonlig när han likaledes inledde med argumentet om etnisk rensning och hävdade att Azerbajdzjan har använt de 16 senaste årens förhandlingar som täckmantel för att bygga upp armén inför ett nytt ”militärt äventyr”. Han sade också rent ut att svaret på militär aggression måste bli att Armenien officiellt erkänner Nagorno-Karabach och investerar alla sina krafter i att försvara republiken.

Mötet har när det här skrivs ännu inte officiellt avslutats och Kazakstans utrikesminister Kanat Saudabajev försöker säkert in i det sista att få till en slutlig gemensam skrivelse. Men de viktiga deltagarna har redan begett sig hem och även om det blir någon form av urvattnad slutdeklaration är risken inte obefintlig att mötet i stället har resulterat i ytterligare frågetecken kring OSSE:s handlingskraft och relevans.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *