Idag godkände president Abdullah Gül Turkiets nya militärledning (DN/SvD/GP), som under veckan har utnämnts efter överläggningar i Högsta Militärrådet (YAŞ). I turkisk press diskuteras utnämningarna flitigt, eftersom det för första gången anses vara den civila regeringen som haft sista ordet och kunnat utse landets högsta militära ledare.

Atatürks mausoleum Anıtkabir i Ankara, potent symbol för kemalismen (Foto H Hallgren)

Det hela inleddes med att generalstabschef Işık Koşaner i fredags oväntat ansökte om pension tillsammans med befälhavare för armén, flottan och flygvapnet. Landet stod plötsligt utan militärledning.

Bakgrunden var att man förväntades hålla diskussioner om nya militära utnämningar den 1 augusti. Militärledningen såg sig motarbetad. Det senaste året hade nämligen ett stort antal högt uppsatta officerer arresterats för misstanke om delaktighet i en kuppkonspiration, den s k Operation Slägga (turk Balyoz). Just nu sitter 41 verksamma generaler och amiraler fängslade – 14 av dem hade i normala fall förväntat sig befordran i veckan.

Kupplanerna går tillbaka till 2003, när Gül ledde den då nya regeringen under Rättvise- och Utvecklingspartiet (AKP) som behållit makten sedan dess. Planen skall, enligt dokument publicerade i pressen i januari 2010, ha involverat bombningar av moskéer och provokationer mot Grekland, allt i syfte att rättfärdiga ett militärt övertagande. Generalstaben erkände att planerna funnits, men hävdar att det rörde sig om ett övningsscenario.

Med drygt 600.000 aktiva trupper har Turkiet NATO:s med råge största militär efter USA och den har alltid varit en viktig kraft i landet. Risken för militärt övertagande är heller inget tomt hot i efterkrigstidens Turkiet, där regeringen flera gånger – 1960, 1971, 1980 – bytts ut genom militärkupp. 1997 var det senaste tillfället, då Necmettin Erbakan från Välfärdspartiet (en föregångare till AKP) och hans regering tvingades bort utan blodspillan och utan att upplösa parlamentet – vilket sedan gav den epitetet ”postmodern kupp”. Men innan sin avgång hade Erbakan tvingats gå med på lagändringar, som skulle säkra de sekulära, kemalistiska principerna i landet mot religiösa strömningar.

Den motsättningen – och rädslan för den – har fortsatt tills idag, trots att AKP bit för bit har stärkt sitt inflytande på bekostnad av militären. Det måste också påpekas att anledningen till att de har lyckats är att partiet har hållit sig ifrån stora religiösa eftergifter och i mycket behållit kemalismens grundpelare. Men Operation Slägga och den än större utredningen om det förmodade konspiratoriska, ultra-kemalistiska nätverket som går under namnet Ergenekon splittrar befolkningen, som är medveten om att militärstrukturerna hela tiden har varit mäktiga och grogrund för ränksmideri, men samtidigt har svårt att tro att en del av åtalspunkterna som målas upp inte är tagna ur luften för politiska syften.

Militärens förmåga att blanda sig i inrikes- och utrikespolitiken har hur som helst successivt minskat och militärledningens avgång utan strid ses som avslutningen på en process som fortgått under hela 2000-talet. Regeringens förmåga att diktera de nya utnämningarna, något som tidigare ansetts vara en inre militär angelägenhet, är bara ett ytterligare och definitivt tecken på det.

Nyutnämnde generalstabschefen, landets högsta militära ledare, Necdet Özel var närmast befälhavare för gendarmeriet (turk jandarma), den allestädes närvarande säkerhetspolis som i fredstid lyder under inrikesministeriet. Valet av Özel verkar signifikant. Han skall inte ha varit inblandad i tidigare kuppförsök och han har enligt Zaman bl a uttalat sig om vikten av att militären håller sig inom lagens råmärken och respekt för mänskliga rättigheter. I tidigare positioner har han bl a ansvarat för delar av ”antiterror”-strategin i de kurdiskdominerade områdena i sydöst. Att klarlägga arméns roll i de trakterna kommer att bli en av hans viktigaste uppgifter även framöver, särskilt efter det uppenbarligen stärkta PKK:s nya attacker efter valet i juni, då man bröt vapenvilan som annonserades inför fjolårets ramadan.

Det är kanske ändå förhastat att tala om processen som en ren seger för premiärminister Recep Tayyip Erdoğan. Han uppges ha haft respekt för den avgångne Koşaner och att denne nu såg sig beredd att försvara sina kollegors heder riskerar att förstärka bilden av en regering i konflikt med landets militär. Mycken kritik har också riktat mot själva rättsprocessen, som i det polariserade medieklimatet av vissa ses som politiserad. EU har också sagt sig följa processen noga och ser transparens i förfarandet och rättvisa i domsluten som en viktig värdemätare på Turkiets demokratisering. Arresteringen av journalister – kritiska mot AKP – som delaktiga ser särskilt illa ut (artikel i NYT).

Slutresultatet av utnämningarna som de blev kända idag har också ett lätt drag av kompromiss, där de 14 anklagade officerer, som förväntade sig befordran i stället får behålla sin post ytterligare ett år.

Som vissa kommentatorer påpekar riskerar rättsprocesserna också att allvarligt undergräva moralen i krigsmakten och ge upphov till splittring, något som inte är bra för ett Turkiet som vill spela en mer aktiv roll som regional stormakt (se gärna tidigare inlägg på ämnet).

Många kommentatorer, både inom och utom landet, hälsar militärens synbart diskreta reträtt från politiken som en naturlig utveckling, som varit på gång länge i den övermilitariserade turkiska staten. Men en viktig fråga blir naturligtvis, om det visar sig att det i slutänden blir en seger för demokratin eller för AKP?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *