Jerevan, Forum Eurasien

Armenien har drabbats hårt av den ekonomiska krisen, hårdare än många andra länder. Efter några års tillväxt krympte ekonomin 2009 med ca 15% och den industri som åter börjat etablerats liksom den gryende servicesektorn har fått sig en allvarlig knäck.

Arbetslösheten var enligt CIA år 2007 officiellt 7,1%, men dels har siffran stigit sedan dess och dels säger den knappast hela sanningen. Många som officiellt är i arbete (eller studier) kan  heller inte leva på sin lön – enligt samma källa lever över en fjärdedel av hela befolkningen under fattigdomsgränsen.

Vad gäller sysselsättningssektorer är Armenien till stora delar fortfarande ett jordbruksland – knappt 20% av BNP kommer från jordbruket, men det sysselsätter nära hälften. Det är en sektor som brottas med problem. Avsaknaden av konkurrens från importprodukter har gjort metoderna ineffektiva och produkterna relativt dyra – även om mycket gott kan sägas om de naturligt solmognade grönsakerna och frukten här. Inte minst finns det druvor som skulle kunna gå på export, men både Iran och framför allt Turkiet är också stora producenter. Samtidigt fungerar jordbrukssektorn delvis som något som kan liknas vid en självhushållningsekonomi, där småbrukarna (över)lever av byteshandel.

Under sovjettiden hade Armenien, liksom de andra delrepublikerna, en industri som var beroende av utbyte med resten av unionen. För Armeniens del gällde det inte minst att få tillgång till råvaror – landet har sparsamt med egna naturtillgångar. Olja och gas saknas för ekonomiskt lönsam utvinning, men man har viss tillgång på koppar, bauxit och andra mineraler. Olika typer av byggnadsmaterial, inklusive marmor, finns också i ganska stor omfattning i det steniga Armenien. En av de största exportprodukterna är i själva verket slipade diamanter, som exporteras till EU (Belgien och Holland) och där rådiamant måste importeras från Ryssland. Även verkstadsprodukter och verktyg framställs, liksom textilprodukter.

Servicesektorn har upplevt ett stort uppsving de senaste åren och uppskattades 2008 utgöra nära 50% av BNP. En liten men växande del av detta kommer från IT-industrin, där Armenien attraherat internationella företag, som bland annat placerat supportcenter i landet, som generellt har hög utbildningsnivå. Man har också en del utländsk turism (ca en halv miljon besökare årligen), framför allt från armenier i diasporan.

Efter Karabach-kriget genomförde regeringen med stöd av IMF ett reformprogram för privatisering och lyckades också under slutet av 00-talet få ner de höga inflationstalen under 5%. Privatiseringen har dock på vissa håll i praktiken resulterat i monopolisering, något som förstärkts av avsaknaden av konkurrens från utländska varor. Detta trots att Armenien blev medlem av Världshandelsorganisationen WTO 2003.

Det har blivit lättare för utländska företag att göra affärer i Armenien – enligt det av världsbanken initierade ”doing business”-index klättrade Armenien i rankingen i fjol, men ligger ändå efter grannarna Georgien och Azerbajdzjan, som båda haft målinriktade program för att gynna investeringar. Det är bl a särskilt problematiskt att driva in skatteinbetalningar, men även att få kontrakt att efterlevas. I det här sammanhanget är också den komplicerade gränshandeln ett stort hinder, som vi återkommer till i ett senare inlägg. Dessutom har direktinvesteringarna (FDI) i landet förutom de ovanstående faktorerna påverkats starkt av den allmänna instabiliteteten i regionen och avsaknaden av fredskontrakt med Azerbajdzjan.

Korruption är också ett allvarligt problem. Som vi har konstaterat tidigare (se här) har situationen på sistone försämrats, åtminstone om man får tro indikatorerna hos Transparency Internationals korruptionsindex. Det politiska inflytandet över näringslivet och rättsskipningen är ett faktum och misstanke om politiskt motiverade anklagelser mot affärsmän är vanliga, vilket visar på symbiosen mellan politik och ekonomi. Världsbankens landschef läxade härom dagen upp Armenien för att inte ta tag i den ”informella sektorn” i ekonomin, som han uppskattade kunde uppgå till 35-40% med uteblivna skatteintäkter (och politiskt-demokratiska) konsekvenser som följd.

En annan mindre transparent men mycket viktig faktor i den armeniska ekonomin är överföringar från gästarbetare utomlands, till största delen i Ryssland. 2008 räknade Centralbanken med att 15% av BNP utgjordes av sådana transaktioner, men det räknar bara in överföringar via storbankerna. I själva verket kan siffran vara uppåt 30%. Det inses alltså lätt att den globala krisen och inte minst de allvarliga följderna i Ryssland skapar stora problem för Armenien.

Grundläggande reformer finns fortfarande kvar att genomföra och tillsvidare förblir Armeniens ekonomi i en beroendeställning gentemot internationella långivare.

Taggar → 

One Response to Armeniens pressade ekonomi (1): Översikt

  1. […] och nu efter flera års expansion har problem, med en tvåsiffrig negativ tillväxt under 2009 (se tidigare inlägg). Det är flera faktorer som bidrar till det dystra ekonomiska läget – främst uteblivna […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *