Gjumri, Forum Eurasien

(Det här är sista delen av tre i en artikelserie om Armeniens ekonomi [del1, del 2].)

Gjumri framför berget Aragats i Armenien

Härifrån Gjumri (tidigare Leninakan) i nordvästra Armenien till Kars på andra sidan gränsen gick tidigare den enda järnvägsförbindelsen mellan Sovjetunionen och Turkiet. Sedan Karabach-kriget i början av 1990-talet har gränsen varit stängd och båda städerna har hamnat i ett bakvatten. Gjumri återhämtar sig fortfarande plågsamt långsamt efter den stora jordbävningen 1988 då 25000 människor i regionen omkom och en halv miljon blev hemlösa. Kars betraktas idag i Istanbul snarast som sinnebilden för isolerad avkrok (läs t ex Orhan Pamuks roman Snö).

De i fjol undertecknade protokollen mellan Armenien och Turkiet som skulle möjliggöra diplomatiska förbindelser och ett öppnande av gränsen har ännu inte ratificerats av respektive parlament och ser för närvarande ut att ha fastnat i inrikespolitiskt manövrerande. [Se ett antal tidigare inlägg på temat turkisk-armeniska relationer]

Men bortom de mycket infekterade politiska frågorna finns bland många människor en önskan om normala relationer och ett slut på avskärmningen. Ekonomin i det isolerade Armenien och i Turkiets fattiga östra landsdelar skulle påverkas kraftigt om normala förbindelser och handel över gränsen återupptogs. Exakt vad effekterna skulle bli är givetvis inte lätt att säga och frågan är dessutom på grund av den politiska laddningen något av ett tabu.

Amerikanska handelskammarens (AmCham) kontor i Armenien gjorde nyligen en omfattande intervjuomgång med experter, politiker och företrädare för näringslivet i landet i ett försök att undersöka konsekvenserna för den armeniska ekonomin.* Slutsatserna är att de förväntade positiva effekterna av ett öppnande med råge överträffar de negativa, särskilt i ett längre perspektiv.

Att konflikterna i området, som flera gånger de senaste 20 åren har övergått i krigshandlingar, har påverkat ekonomin negativt är inte svårt att inse. För Armeniens del innebar kriget om Nagorno-Karabach 1988-94 inte bara att allt utbyte med Azerbajdzjan bröts, utan att även Turkiet i sympati med sin allierade stängde gränsen och införde kraftiga handelsrestriktioner 1993. Trots att båda länderna är med i WTO (Armenien blev medlem 2003) har Turkiet upprätthållit en blockad genom att införa avsteg från WTO-reglerna mot Armenien (det var ett krav för att acceptera Armeniens medlemskap).

En viktig effekt av Turkiets politik är också att man lyckats få transitrutter att passera utanför armeniskt territorium med resultatet att Armenien kortslutits från sådana viktiga regionala projekt som oljeledningen Baku-Tbilisi-Ceyhan (BTC) och den parallella gasledningen BTE. Det planerade (men i dagsläget osäkra) Nabucco-projektet, som planerats för att göra Europa mer oberoende av rysk gastransit, passerar också förbi Armenien. Dessutom kan den gamla infrastrukturen i form av väg- och järnvägsnät inte utnyttjas av Armenien, eftersom de till stor del gick över azerbajdzjanskt territorium. Fortfarande innebär detta att Armenien har mycket begränsad bandbredd i trafiken till Europa och sin största handelspartner Ryssland.

Sammantaget har Armeniens ekonomi ändå lyckats relativt bra under 2000-talet med flera år av tvåsiffrig tillväxt. Flera reformer har gett resultat. Men i ekonomin finns nu ett starkt beroende inbyggt på inkomster från gästarbetare i framför allt Ryssland, på diasporan och utländska långivare, d v s näringslivet har anpassats till de rådande förhållandena med stängda gränser. Det har inte bara gjort ekonomin sårbar (vilket visat sig under finanskrisen) utan även fått följder som på längre sikt kan bli problematiska.

Framför allt har det med stor sannolikhet förhindrat diversifiering av industrin och bidragit till att den inhemska produktionen inte effektiviserats konkurrensmässigt. En annan viktig följd är naturligtvis att lokala näringsidkare – jordbrukare, mindre industri och lokala tjänsteproducenter – har begränsats till den lilla inhemska marknaden och inte kan utbyta varor och tjänster med grannstäderna, som ofta ligger bara kilometer bort och har liknande villkor och behov.

Finansministeriet i Jerevan

Armeniens finansminister Tigran Davtian är övervägande positiv till öppna gränser i AmChams rapport och framhäver att Armenien kommer att få tillgång till marknaderna i Europa och Mellanöstern via den turkiska infrastrukturen – järnvägsnätet och hamnar vid både Svarta Havet och Medelhavet – och också kommer att kunna dra nytta av Turkiets tullunion med EU. Hur mycket det kommer att resultera i i form av reella ökade skatteintäkter är det dock svårt att sia om. Davtian förutser också just att Gjumri kommer att bli ett regionalt transportcentrum (igen), vilket kommer att påverka utvecklingen i staden drastiskt.

En av de viktigaste aspekterna för Armeniens del blir nog att näringslivet kommer att tvingas till modernisering och differentiering, en i längden nödvändig process. Under nuvarande villkor med stängda gränser och ett begränsat antal avsättningskanaler finns en tendens att monopolbildning blir det mest gynnsamma scenariot inom vissa sektorer. Förutsatt att inte alltför många protektionistiska restriktioner införs kommer konkurrensen att ändra på detta. I det korta perspektivet är det däremot flera näringsidkare som oroar sig.

Inte minst gäller det jordbruket och en del sektorer kommer att försöka få till undantagsregler. Vice jordbruksminister Samvel Avetisian säger dock att regeringen har undersökt 46 typer av varor och funnit att endast sex har lägre prisnivå hos turkiska producenter. Det innebär naturligtvis å andra sidan en risk för storskalig import av turkiska produkter – Turkiet är även globalt sett en storproducent av jordbruksprodukter – med prisdumpning som följd. Enligt Avetisian har man dock möjligheter att inledningsvis införa importtullar. Han hävdar att Armenien tar ut 0-10% i tullavgifter av sina handelspartners, medan Turkiet utövar strafftullar, exempelvis på upp till 400% på kött. Förhoppningen är att ojämlikheten skall upphöra efter ett avtal, men hur som helst måste Armeniens jordbrukssektor moderniseras. Däremot bör det finnas möjligheter till armenisk jordbruksexport till Turkiets östra delar, där man exempelvis inte producerar druvor i tillräcklig skala.

I processen kommer det starka beroendet av Ryssland att minska. Som Avetisian säger apropå Armeniens läge:

Föreställ dig att du vill gå ut på gatan från ditt hus, men grannarna har stängt av det från tre sidor så att det bara finns en kvar – och där är en stor hund bunden.

Sektorer som ganska självklart kommer att se ett uppsving med öppna gränser är turism och framför allt transportindustrin, som kommer att utvecklas dramatiskt, men även sektorer med hög andel högutbildade – högteknologi, viss bygg- och processindustri, hälsovård och IT – borde kunna ha en gyllene framtid med tillgång till Turkiet, Mellanöstern och även de europeiska marknaderna.

Men en annan viktig effekt är att med ett avtal med Turkiet – och kanske i det bästa scenariot också Azerbajdzjan – på plats kommer utländska investeringar med största sannolikhet att öka dramatiskt (det här är extra svårförutsägbart, men ekonomiminister Nerses Jeritsian citerar undersökningar som visar på mer än 50% ökning).

I Turkiet kommer effekterna av naturliga skäl att bli mindre – den totala armeniska exporten är t ex inte ens en hundradel av Turkiets – men landet har stora regionala skillnader och det skulle ge stora chanser att utveckla östra Anatolien, landets fattigaste del. Än viktigare kommer kanske den indirekta effekten att bli för Turkiet, eftersom ett viktigt argument mot full integration i EU försvinner.

Sammantaget skulle ett turkisk-armeniskt avtal och framsteg mot en diplomatisk lösning av frågan om Nagorno-Karabach med allra största sannolikhet vara positivt för alla parter ur ekonomisk synvinkel. Det skulle innebära ett ökat utbyte av varor och tjänster med en höjning av levnadsstandarden för många människor i regionen som följd. Affärskontakter och resor över gränsen skulle i sin tur öka förståelsen för ”den andre” och förbättra chanserna till efterlevnad av ett fredsavtal mellan länderna.

Frågan är bara om det rådande politiska klimatet tillåter att marknadens logik får komma till tals.

* Temanumret av Armenian AmCham Magazine finns också att läsa online.

2 Responses to Armeniens pressade ekonomi (3): Försoningens möjligheter

  1. […] förlängning av kontraktet för den ryska militärbasen i staden Gjumri (som Forum Eurasien f ö besökte nyligen) nära turkiska gränsen till år 2044. Dessutom innebär avtalet ömsesidiga säkerhetsgarantier i […]

  2. Abbe skriver:

    Det låter ju som en sjölklarhet att allt detta ska hända ochd et är ju en själklarhet att allt dett bör hända.
    Dock finns det två giganstiska problem i vägen. Ett av de är Karabagh och det andra problemet är Erkännandet av det Armeniska folkmordet. Tycket att det är lite konstigt att ni inte talar om just denna punkt då den spelar en stor roll i detta spel.
    Jag som är väldigt insatt i detta vet att armenierna vill ha öppna gränser självklart på grund av allt som står i din text men samtidigt är det en stor historisk börda som inte kan glömmas och den känns nästan viktigare för de än det ekonomiska.
    Detta måste lösas först, resten kommer ju automatiskt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *