I Stalins födelsestad Gori i centrala Georgien har man alltid haft ett speciellt förhållande till bygdens son. Förutom det grandiosa muséet, som byggts runt hans påvra födelsestuga och där besökarna ännu serveras ungefär samma version av Josef Dzjugasjvilis liv och gärning som på 1970-talet, stod han som sex meter hög staty på centraltorget sedan 1952. Men i natt togs han oannonserat ner (DN, SvD), mer än 50 år efter Chrusjtjovs töväder.
Likadant som i Gori såg det ut i de flesta städer av någon storlek vid den tiden i Sovjet och det som skulle bli Warszawapakten, men redan några år senare i och med tövädret ersattes den dyrkade och fruktade ledaren på de allra flesta ställen och Lenin blev ensam kvar som uttryck för den personkult Stalin hade varit med om att blåsa upp.
Men i Georgien, och särskilt i hemstaden, har Stalin alltid samtidigt förknippats med hemmets torva. När georgierna liksom alla andra sovjemedborgare stegvis fick sanningen upprullad för sig – under tövädret på 1960-talet och sedan i och med den fria informationen under perestrojka på 1980-talet – fortsatte han ha en parallell identitet som georgier och Gori-bo, en identitet som överlevde Sovjetunionens fall och även de starka stämningar mot Sovjetimperiet och Ryssland som de senare krigen medförde.
Jag minns själv under ett besök i Gori 2004 hur en lokal guide med stolthet berättade om hur hans farfar känt ”Koba” personligen och hur han själv hade fått det skönklingande namnet namnet Stalberi efter Stalin och hans georgiske (mingreliske) hantlangare Beria.
För Saakasjvilis regering har statyn däremot alltid varit en nagel i ögat som en symbol för mannen som cementerade ockupationen av Georgien och ibland har debatt blossat upp om vad som bör hända med statyn. Vissa förespråkare har hävdat att den borde få stå kvar som en del av Georgiens historiska arv.
Situationen spetsades till efter Ossetienkriget 2008 och den ryska invasionen, där Gori – vid avfartsvägen mot Tschinvali och belägen längs huvudtransportleden mellan Tbilisi och västra delen av landet – tillhörde de städer som utsattes för mest förstörelse utanför Sydossetien och ett tag ockuperades av ryska trupper. Det spekulerades i att ryssarna hade erbjudits pengar under kriget för att spränga statyn, men vägrat.
Nu har kulturminister Nikoloz Rurua sagt att statyn skall ersättas med ett minnesmonument över terrorn och också över offren för 2008 års krig.
Även om nog få georgier kommer att sakna statyn – de flesta jag själv pratat med förhåller sig mest indifferenta till saken – kan den säkert komma att försöka utnyttjas ett kort tag som slagträ i det tillspetsade klimatet mellan regeringen och oppositionen. Enligt Civil.ge rapporterades det om försök att dölja hela händelsen för att undvika bråk – och att övervakningskameran för säkerhets skull hade täckts över innan man skred till verket.
Själva statyn flyttar enligt uppgift in på muséet några hundra meter bort.