De centrala delarna av den euroasiatiska kontinenten har i årtusenden varit ett land av korsvägar. De nordliga delarna har historiskt dominerats av beridna nomadfolk, medan de södra präglats av de handelsstäder som växte fram längs den gamla sidenvägen, det nätverk av handelsvägar som sträckte sig mellan Kina och Rom.
Sett utifrån dagens politiska gränser kan den geografiska definitionen av Centralasien se lite olika ut. I de flesta definitioner ingår samtliga fem forna sovjetrepubliker i området, Kazakstan, Uzbekistan, Turkmenistan, Kirgizistan och Tadzjikistan. Men man kan också – både utifrån historisk-kulturella band och utifrån dagens politiska och ekonomiska verklighet – inkludera Afghanistan och Mongoliet, samt provinser ingående i kringliggande stormakter. Kinas västliga och nordliga provinser, Tibet, Xinjiang och Inre Mongoliet har starka språkliga och kulturella band till Centralasiens kärnländer. Likaså några av de sydliga delrepublikerna i ryska Sibirien. Även delar av Iran, Pakistan och Indien räknas ibland med.
Under århundraden formades regionen kulturellt genom arabiska, mongoliska, kinesiska och senare främst persiska och turkiska influenser. Efter Sovjetunionens upplösning har inflytandet från dagens Turkiet och Iran åter ökat. De fem länder som idag utgör områdets kärna fick sin nuvarande politiska indelning som delrepubliker i Sovjetunionen på 1920-talet. Indelningen baserades på vilken etnisk grupp som ansågs dominerande i ett visst område, och var och en av delrepublikerna fick sitt titulärspråk. Efter Sovjetunionens fall har de politiska systemen i huvudsak behållit sin auktoritära struktur och under senare år snarast gått i en mer auktoritär riktning. Kirgizistan utgör på sätt och vis ett undantag genom de två revolutioner landet genomgått sedan självständigheten. Även här har man dock långt kvar innan stabila demokratiska institutioner kan byggas. Inte minst måste den djupa korruptionen i Centralasiens stater brytas.
Självständighetstiden har också varit en tid av nationell identitetsuppbyggnad som ett försök att skapa starka och självständiga nationalstater. Dessa strävanden har tyvärr också bidragit till att öka spänningen och konkurrensen mellan länderna, vilket missgynnat flertalet av dem ekonomiskt. Infrastrukturen – både transportvägar och energisystem – byggdes i huvudsak upp under den tid då dessa länder ingick i den större sovjetiska gemensamma ekonomin. Idag gör skärmytslingar mellan länderna ofta att viktiga passager och leveranser skärs av. Hittills är det endast Kazakstan som haft en stadigt gynnsam ekonomisk utveckling under självständigheten, byggd på stora inkomster från olja och gas i kombination med ekonomiska reformer. Också Turkmenistan har stora gasresurser, men hittills syns få tecken på att pengarna investeras på ett sätt som stimulerar ekonomin som helhet och kommer folkflertalet till del. Andra viktiga exportprodukter är metaller, bomull, och, för Kazakstans del, spannmål.
Säkerhetspolitiskt befinner sig området i spänningsfältet mellan olika stormakters intressen. Ryssland och Kina strävar från varsitt håll efter att utöka sitt inflytande över området, men de båda ingår också i säkerhetspolitiska samarbeten där de betonar sitt gemensamma intresse av stabilitet i regionen, exempelvis inom ramen för Shanghai Cooperation Organization (SCO). Kinas strategi för att utveckla sin västra region, en viktig naturresursbas och transportkorridor, innebär snabba ekonomiska och demografiska förändringar. En stor orosfaktor är förstås utvecklingen i Afghanistan och risken att konflikten där sprids till grannländerna. Om Afghanistan å andra sidan stabiliseras finns ett starkt intresse från de kringliggande stormakterna (inklusive Indien och Pakistan) att stärka handelsutbytet och bygga ut den regionala infrastrukturen. Det finns därför starka argument för att betrakta Afghanistan som del i en centralasiatisk helhet. Också USA har starka säkerhetspolitiska intressen i regionen. För mobiliseringarna i Afghanistan används baser i Kirgizistan och Uzbekistan. Men det finns även mer långtgående säkerhetsfaktorer som gör det troligt att USA kommer att eftersträva en fortsatt närvaro i regionen oavsett utvecklingen i Afghanistan. En av dessa är naturligtvis Rysslands och kanske framförallt Kinas expansiva ambitioner.
Fortsatt ekonomisk utveckling och ett ökat samarbete inom regionen skulle dock kunna förvandla Centralasiens länder från brickor i stormaktsspelet till aktörer i det strategiska centrum av Eurasien.
Mer information
Läs mer om pågående projekt relaterade till Centralasien här
Läs i nyhetsforumet om:
This page in another language: Engelska
English 
Svenska