Almazbek Atambajev, segrare i presidentvalet i Kirgizistan (foto Henrik Ohlsson)
Medan protesterna i söder pågår och kraven höjs för att valresultatet ska ogiltigförklaras (se tidigare inlägg 1, 2) börjar också spekulationerna om hur Atambajevs presidentskap kommer att te sig. En av de frågor som debatteras livligast på den internationella arenan är huruvida den tillträdande presidenten menar allvar med sitt utspel om att USA måste lämna Manas-basen efter att kontraktet går ut 2014.
Ända sedan USA först fick tillträde till basen 2001 har den kirgiziska regeringen då och då signalerat att det snart är dags för amerikanerna att lämna. Idag utgör den en vital del av mobiliseringen till Afghanistan, och merparten av de amerikanska trupperna, liksom en stor del av den materiella utrustningen, passerar den vägen. Senast var den förre presidenten Kurmanbek Bakiev som i februari 2009 hotade med att vräka amerikanerna. Den gången ledde det dock endast till en omförhandling av kontraktet med högre hyra för USA. En del amerikanska analytiker (se till exempel Joshua Foust på Registan.net) tar därför Atambajevs utspel med ro och antar att det slutar på ett liknande sätt även denna gång. Det är mycket möjligt att de har rätt, men situationen är komplicerad och svårbedömd. Atambajev kommer sannolikt att lita starkt till Ryskt stöd under sitt presidentskap.
Till att börja med kan vi gå tillbaka till 2009 när Bakiev deklarerade att USA måste lämna basen. Då föregicks hans utspel av ett löfte från Ryssland om ett lån på 2 miljarder USD. Det antogs allmänt att stängningen av basen var ett motkrav. När han sedan ändrade sig och istället omförhandlade avtalet med USA dröjde det inte länge förrän Ryssland vände sig mot honom. Det uppror som till slut tvingade Bakiev att lämna landet föregicks av en ganska omfattande kampanj mot honom i ryska media. Ryssland var också snabba med att stödja Roza Otunbajevas interimsregering (även om det stödet inte höll hela vägen när det verkligen skulle ha behövts i samband med oroligheterna i Osj och Jalal-Abad förra sommaren).
Bakievs omsvängning ifråga om Manas-basen kan ha varit ett viktigt skäl till att Ryssland vände sig mot honom. Och om så är fallet måste Atambajev vara väl medveten om det. Ryssland har också gjort utspel nyligen om att USA måste upphöra med sin militära närvaro i Centralasien i samband med den planerade avslutningen av krigsinsatsen i Afghanistan 2014. Dessutom har Ryssland under senare tid lagt ner stor energi på att stärka det militära samarbetet med de centralasiatiska länderna inom ramen för CSTO. Årets gemensamma övningar – med fokus på upprorsbekämpning – var bland de mest omfattande hittills.
Å andra sidan diskuterar kremlologerna just nu intensivt frågan huruvida Ryssland verkligen önskar sig ett totalt amerikanskt tillbakadragande från Afghanistan. (Washingtonskribenten Joshua Kucera för ett intressant resonemang i The Atlantic.) Satsningarna på att stärka CSTO kan ses som ett sätt att möta den nya situation som kan uppkomma i och med USA:s tillbakadragande. Många ser då en ökad hotbild mot Afghanistans nordliga grannskap och oroar sig för de centralasiatiska staternas stabilitet. Ryssland ser ett hot mot sin intressesfär, och i förlängningen även mot de egna gränserna – ett hot liknande det man redan brottas med i Nordkaukasus. Och frågan är om de verkligen är beredda att ta eget ansvar för detta. Många menar att ryssarna är ganska nöjda med att amerikanerna håller de afghanska rebellerna upptagna, så att landet inte blir en bas för mer omfattande attacker mot de centralasiatiska staterna.
Om man då skruvar till det ytterligare ett varv – vilket ofta sker i kremlologiska sammanhang – finns det de som tror att Ryssland räknar kallt med att USA inte kommer att dra sig tillbaka helt under överskådlig tid. Att Moskva utåt agerar som om 2014 vore slutet för den amerikanska insatsen skulle i så fall vara ett led i en taktik för att skrämma de centralasiatiska länderna in i den ryska fållan. Hur det än ligger till är det svårt att tänka sig att Ryssland tillsammans med de centralasiatiska staterna på kort tid skulle kunna bygga upp tillräcklig militär kapacitet för att möta hotet från Afghanistan – särskilt inte så länge Uzbekistan, med grannskapets starkaste armé, fortsätter att fjärma sig från Ryssland och istället tycks vilja bygga ett allt tätare samarbete med USA. Nyligen inleddes förnyade förhandlingar om amerikanskt utnyttjande av uzbekiskt territorium.
För USA blir de centralasiatiska baserna allt viktigare i takt med att relationerna med Pakistan försämras. Det ger också de centralasiatiska staterna en god förhandlingsposition. Kanske handlar det alltså från Kirgizistans sida om en taktik för att klämma mer pengar ur det amerikanska krigsmaskineriet, medan det för Rysslands del handlar om att stärka och konsolidera sin inflytelsesfär, samtidigt som man räknar med fortsatt amerikansk närvaro. För USA:s del handlar det – hur det än blir med Manas-basen – som vanligt om att punga ut med mer pengar.
English 
Svenska