Kazakstans oljestrejker ett tecken på kommande problem

I Kazakstans västliga Mangystau-region inleddes i maj en omfattande strejk. Strejkviljan spred sig snabbt och upp till 15.000 arbetare kan ha deltagit när uppslutningen var som störst. Problemen är ännu inte över.

Mangystau (eller Mangistau) med sitt till stor del torra och ofruktbara klimat ligger vid Kaspiska havet och hela provinsen har inte mycket mer än 400.000 invånare. Men den står för en stor del av landets i dagsläget livsviktiga oljeutvinning och därför ser provinshuvudstaden Aqtau ofta besök både från Astana och från utlandet.

Mangystau i västra Kazakstan

Det hela startade i staden Zjanaozen med oenighet om ersättningsnivåerna för oljearbetare vid oljebolagen KarazhanbasMunai och OzenMunaiGaz. KarazhanbasMunai är ett joint venture mellan statsägda kinesiska investmentbolaget CITIC (upprättat redan under Deng Xiaoping 1979) och KazMunaiGaz, som också äger OzenMunaiGaz. KazMunaiGaz (KMG) är i sin tur en del av Samruk-Kazyna, det statliga kazakiska holdingbolaget som kontrollerar största delen av landets nyckelindustrier och vars ordförande är Timur Kulibajev. Kulibajev, som är president Nursultan Nazarbajevs svärson och ett av stalltipsen som dennes efterträdare, har spenderat större delen av sin (mycket framgångsrika) affärskarriär på olika poster inom Kazakstans oljeindustri.

Strejken har också blivit märkbar för kazakiska staten genom ett uppskattat 6% produktionsbortfall för KazMunaiGaz. Trots det rapporterade KMG en vinstökning med 25% första halvåret 2011 jämfört med samma period i fjol (delvis tack vare stigande oljepriser), men man har ändå inte velat inlåta sig på några kompromisser med oljearbetarna. Kulibajev själv har poängterat att kraven är ogrundade och att det var rätt att avskeda över 400 arbetare från de båda bolagen på grund av strejkfrånvaro.

Kazakiska myndigheter, som kontrollerar det viktiga medieutbudet, har försökt tysta ner saken i så stor utsträckning som möjligt. Man har minst två anledningar till det. Dels har den bild man omsorgsfullt försöker bygga upp om Kazakstan som ett riskfritt investeringsland fått sig en törn. De omfattande strejkerna har gjort att saken kommit upp på agendan hos utländska aktörer och frågan har bl a tagits upp i Europaparlamentet, även om det är människorättsorganisationernas röster som hörts högst. Ett slag (?) mot firandet av huvudstaden Astanas och president Nazarbajevs kombinerade födelsedagar i juli utdelades också av popartisten Sting, som ställde in sin show i protest (kanske kände Sting ett styng av dåligt samvete för att ha spelat i Tasjkent i fjol på inbjudan av Uzbekistans presidentdotter Gulnara Karimova).

Den andra orsaken till oro i Astana är att saken snart utnyttjades av oppositionspolitiker, som reste till Mangistau och började förklara för de strejkande vilka rättigheter de har, hur man använder sig av sociala media m m. Den hunsade oppositionen – Nazarbajevs parti Nur Otan innehar samtliga platser i parlamentet – såg en chans att vidga strejken till en mer omfattande politisk protest. En sak som tydlig belystes var hur som helst att de strejkande inte litar på de officiellt godkända fackföreningarna. Fackföreningssystemet i Kazakstan kan i mycket ses som en kvarleva från sovjettiden, där facken ständigt brottades med en intressekonflikt mellan arbetarnas väl och uppsatta produktionsmål, vilket resulterade i att man oftast bara agerade som partiets förlängda arm. I Mangistau var det dessutom så att vissa informella fackföreningar faktiskt är registrerade, men de statliga oljebolagen vägrar godta deras legitimitet. Det faktum att inga riktiga förhandlingar pågår är i sig en bekräftelse på sakernas tillstånd.

KazMunaiGaz' huvudkontor i Astana (foto H Hallgren/Forum Eurasien)

Resultatet har blivit en hård linje från oljebolagens sida, med statens stöd i ryggen. På grund av risken för avsked för strejkfrånvaro valde många att gå tillbaka till arbetet, enligt RFE/RL under skriftligt löfte att inte begära löneökningar. Samtidigt har man agerat mot strejkorganisatörerna. Juristen Natalja Sokolova som talade inför strejkande om deras rättigheter tilldelades i augusti den hårda domen sex års fängelse för uppvigling, något som har mötts av protester och även officiell oro från USA och väst. En fackföreningsledare dömdes villkorligt. Under augusti mördades Zjaksylyk Turbajev, en av de oljebolagsanställda aktivisterna, under oklara former, liksom Zjansaule Karabalajeva, dotter till ordföranden för en av fackföreningsavdelningarna.

Oavsett hur berättigade de strejkandes krav var från början har kazakiska regeringen genom sin tystnad och ovilja att kliva in som medlare nu mist förtroendet hos de oljebolagsanställda, något som visar sig genom att hundratals sagt upp sitt medlemskap i partiet Nur Otan.

Antagligen kommer regeringen i Astana till sist att kunna avvärja krisen, kanske genom att utse en lämplig syndabock, men den ökade misstron som uppstått lär finnas kvar.

Fler artiklar på ämnet:

• Protester i västra Kazakstan – åtskilliga döda
• Kina och Centralasien 2014
• Nursultan Nazarbajev av Kazakstan och de omöjliga svärsönerna