Enligt senaste uppgifter skall 14 människor ha dödats och dussintals skadats i sammandrabbningar mellan säkerhetsstyrkor och avskedade oljearbetare i industristaden Zjanaozen i västra Kazakstan (DN, SvD). Myndigheterna har infört undantagstillstånd fram till 5 januari och försöker blockera nyhetsflödet, så tillsvidare kommer det att klarna endast gradvis exakt vad som hänt. Hur som helst har fokus flyttats från nationens storslagna 20-årsfirande i huvudstaden Astana.

Strejkerna har pågått i flera månader (se tidigare inlägg) och kan sägas ha börjat redan för ett par år sedan. Anledningen var missnöje med anställningsvillkoren, förstärkt vid jämförelse med tillresta utländska arbetare. Problemet gick in en ny fas efter de delvis statskontrollerade oljebolagens hårda beslut att avskeda hundratals arbetare i samband med vårens protester.

Men Zjanaozen är en stad som redan tidigare drabbats av kravaller. Redan 1989, då staden gick under sitt ryska namn Novyj Uzen, protesterade tusentals mot dåliga och orättvisa levnadsvillkor, vilka förvärrades av ett inflöde av arbetare från Kaukasus och andra delar av Sovjetunionen. Protesterna fördömdes då av de styrande som nationalistisk uppvigling (läs ett intressant reportage på ryska om de händelserna här). Idag framför myndigheter och i statliga media liknande argument och kallar de protesterande huliganer som förstör feststämningen vid självständighetsfirandet för vanligt folk.

Den bilden delas säkert av en betydande andel av befolkningen i Kazakstan, åtminstone gjorde den det tills omfattningen av helgens våld blir känd. Kontrollen över nyhetsrapporteringen i statliga medier är stark och många känner antagligen knappt till problemen, men många i de större städerna längre österut värdesätter också det ökande välstånd som har kommit med de senaste årens oljedrivna expansion. Provinsen Mangystau, där Zjanaozen ligger, står för en hel del av oljeutvinningen, men är ändå en av landets fattigare regioner. För många av de arbetare som sparkades efter protesterna tidigare i år finns knappast några alternativa inkomstkällor och man ser sig inte ha något att förlora.

Det kan ändå framstå som märkligt att myndigheterna efter månader av strejker inte har lyckats få bukt med problemet. Det har inneburit kännbara intänktsbortfall för statliga oljebolaget KazMunaiGas, som ytterst kontrolleras av president Nazarbajevs svärson Timur Kulibajev, och ser inte bra ut för den image av ekonomisk och social stabilitet som är så viktig för Kazakstans ledare att upprätthålla. Idag skriver t ex en staten närstående nättidning i en ”analys” – samtidigt som man avfärdar protesterna som huliganism – att det är ”uppenbart” att de protesterande fått stöd utifrån i syfte att destabilisera landet. Jag har också träffat på personer i Kazakstan som spekulerar i att det hela underblåses av en kamp bakom kulisserna om ekonomiska intressen, vilket är tänkbart, även om det i det här fallet inte är helt lätt att namnge tänkbara aktörer som skulle vinna på scenariot.

Den gångna helgen sammanföll också med ett annat jubileum. I lördags för 25 år sedan var gatorna i Almaty, dåvarande Alma-Ata, fyllda av människor som protesterade mot utnämningen av en etnisk ryss till republikens partisekreterare och mot marginaliseringen av kazakiska språket. Men zjeltoksan(december)-upproret, som det kom att kallas, brukar också ses som den första folkliga missnöjesyttringen mot sovjetmakten under Gorbatjovs ledarskap, kanske rentav startskottet till unionens sönderfall och nu en källa till stolthet för kazakerna. Dödsoffer krävdes då, 1986, och det är inte helt okomplicerat för dagens ledning att uppmärksamma dessa ”dekabrister” med sina anklagelser mot de styrande. Särskilt som Nazarbajev då var premiärminister i sovjetrepubliken Kazakstan.

Nu verkar det inte som om det ligger några krav på liberalisering av landet eller ökad demokrati bakom protesterna i Zjanaozen, utan ett missnöje grundat i en desperat tillvaro. Men i ett land som Kazakstan där staten tagit på sig en stor roll som garant för medborgarnas välfärd får det betraktas som ett misslyckande att man inte efter så lång tid lyckats neutralisera problemet. Det hårda tillslaget med åtskilliga dödsfall kommer knappast att minska spänningarna och man måste antagligen hitta en ny strategi för att komma tillrätta med problemen. I ett för ledningen värsta scenario riskerar händelserna annars att orsaka reaktioner hos andra än strejkande oljearbetare och i andra delar av landet än det avlägsna och lättisolerade Zjanaozen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *