Självmordsattentatet i ankomsthallen på Moskvas Domodedovo-flygplats (SvD) för två veckor sedan, som släckte livet på minst 36, har av de allra flesta misstänkts vara ett verk av kaukasiska islamister. Idag publicerade den islamisttrogna sajten Kavkaz Center en video där tjetjenen Doku Umarov, ledaren för det s k Kaukasiska Emiratet, tar på sig ansvaret (SvD/DN/VG). Han har tidigare på liknande sätt sagt sig beordra ett antal terrordåd mot ryska mål, både mot myndigheter och civila, inklusive tunnelbanesprängningen i Moskva i mars i fjol.
Klicka här för ett antal tidigare inlägg om Umarov, inklusive en kort biografi.
Umarov hävdar i videon att den spelats in samma dag som attentatet, men av någon anledning har det dröjt tills igår innan Kavkaz Center fått den per mail för publicering. Umarov talar ryska och ger inte direkt ett stridslystet intryck, snarare verkar han trött. Han uppehåller sig länge vid den globala kampen mot oförrätter begångna mot muslimer, men lovar också att attentaten skall fortsätta ”tills Ryssland lämnar Kaukasus”.
Ryska säkerhetstjänsten FSB avböjer att kommentera med hänvisningen att ”vi kommenterar inga uttalanden från terrorister”. Däremot uppgav FSB:s chef Aleksandr Bortnikov härom dagen att man gripit ett antal personer i Moskva och myndigheterna sade sig också ha identifierat självmordsbombaren, utan att vilja uppge hans identitet.
Men ryska media tror sig via läckta bilder på förövarens huvud ha identifierat mannen som en 20-åring, Magomed Jevlojev, från Ingusjien. Denne skall under namnet Seyfullah (islamistkrigarna antar normalt nya namn när de engagerar sig i ”emiratets” aktiviteter) ha förekommit i en annan video som publicerades av samma sajt i fredags. Där sitter han tillsammans med Umarov, som ”beklagar” att Seyfullah skall fara till Ryssland och offra sig i kampen (exakt hur specificeras dock inte). Om det är riktigt, är det naturligtvis ett tecken på att Umarov personligen varit inblandad eller informerad.
”Jag gråter för att vi som amirer tvingas skicka iväg de bästa av de bästa på denna specialoperation.” — Doku Umarov i video publicerad 4 februari
Umarov säger också att de inte har hundratals som är redo att offra sig på detta sätt, men att de kommer att hitta 50-60 villiga och kan slå till varje månad eller till och med varje vecka.
Gordon M Hahn, som bl a undervisat i rysk politik vid Stanford och specialiserat sig på att följa islamisterna i Kaukasus, konkluderar av den tidigare videon att dådet antagligen utförts av den s k Riyad us-Saliheen-brigaden. Det är en gruppering som grundades med syfte att genomföra attacker genom istishkhad, martyrskap, och leddes av den tjetjenske krigsherren Sjamil Basajev i inledningen av Andra Tjetjenienkriget 1999. Efter kriget insomnade gruppen, men återupplivades av Umarov 2009, nu utan specifikt tjetjenska förtecken. Bland annat har man tagit på sig flera dåd i de nordkaukasiska republikerna, men också förstörelsen av Sajano-Sjusjensk-dammen vid Jenisej i Sibirien 2009, som officiella utredningar visade var en olycka.
Det har också ibland funnits anledning för islamisterna att marknadsföra sitt inflytande. De olika grupperna inom paraplyet som utgör det löst sammanlänkade ”emiratet” fick känna på ett antal bakslag de senaste åren, där flera högt profilerade ledare slogs ut av ryska säkerhetsstyrkor. Det kulminerade i en splittring i augusti 2010 (se tidigare inlägg), då ett antal yngre tjetjenska krigare bröt sig ur leden och av allt att döma konfronterade Umarov.
Ingen enstaka händelse
Men den lokala aktiviteten har snarast ökat och 2010 blev ett mycket blodigt år i norra Kaukasus. Som Kalle Kniivilä skriver kan det faktiskt med fog betraktas som ett pågående inbördeskrig, där republikanska och federala polisiära och militära styrkor, inklusive specialförband ledda av FSB, ställs mot allt mer innovativa terroristattacker – exempelvis i förra veckan då ”vägskyltar” för ”emiratets” olika delar plötsligt satts upp, apterade med sprängladdningar. Oftast, men inte alltid, är det lokala poliser och myndigheter som är måltavlorna.
Enligt beräkningar gjorda av nyhetssajten Kavkazskij Uzel (Kaukasiska Knuten) omkom 754 personer och 956 skadades i väpnade konfrontationer i norra Kaukasus under 2010. Av dessa förklarades 349 tillhöra militanta grupperingar, 225 säkerhetsstyrkorna, medan 180 skall ha varit civila offer. Totalt inträffade 238 explosioner och terrorattacker – alltså i medeltal nästan fem varje vecka.
Det finns siffror – som t ex refereras av Kremls internationella språkrör Russia Today – som säger att terrordåden har avtagit på senare tid, men det beror i så fall på att man omdefinierat vad som klassas som terrorism i den officiella statistiken. På det sättet kunde man t ex visa att inget enda terrordåd begåtts i Tjetjenien under de nio första månaderna i fjol (däremot ett par hundra incidenter ”av terroristkaraktär”) – läs mer hos RFE/RL.
De flesta attackerna skedde i Dagestan, följt av Ingusjien. I båda dessa republiker ökade aktiviteten i och med att Tjetjenien under Ramzan Kadyrov med stort militärt och monetärt stöd från Moskva hjälpligt pacificerades under 2000-talet. Nu har även antalet attentat i Tjetjenien åter börjat stiga, trots att Putin 2009 officiellt förklarade antiterroroperationerna där avslutade.
Explosion – sedan tystnad
Men märkligt nog är det mellan de spektakulära dåden i Moskva som om inget särskilt försiggick, som om det inte pågick ett krig inom landets gränser. Möjligen kan situationen jämföras med kartellkrigen i Mexiko. Liksom där kan huvudstadsbon med åren ha invaggats i en tilläckligt stabil föreställning om att hur mycket blod som än spills gäller det alltid någon annan, någon annanstans.
Det finns säkert flera tänkbara orsaker till att de här problemen inte får den uppmärksamhet de förtjänar. Människor har vant sig vid tanken på att det alltid kommer att förekomma ett visst mått av problem längs den södra gränsen. I stort sett sedan Ryssland stod som självständig stat 1991 har ju problemen existerat och trots allt, jämfört med den aktiva fasen av Tjetjenienkrigen – flygbombningarna, flyktingarna, raserade städer, kidnappningar, ett otal ryska ungdomar som sänds i döden utan tillräckliga förberedelser – är väl detta att föredra? Särskilt som de viktigaste media sällan tar upp ämnet till granskning. Det man inte vet om har man inte heller ont av.
Men jag misstänker också att en stor del av apatin – och här har vi en avgörande skillnad mot Mexiko – ligger i att vad man än anser om hur de styrande hanterar problemet – och rimligen finns det många som tycker att den officiella versionen om att problemet är på väl mot lösning börjat klinga ganska ihåligt – har man ingen möjlighet att påverka situationen. Det krävs mycket för att engagera sig i något som med stor sannolikhet är utsiktslöst inom överskådlig tid. Då är det lättare att vända bort blicken.
Man måste komma ihåg att den här konflikten, till skillnad från vad både Kreml och ledarna som försöker hålla ihop det s k ”emiratet” säger, aldrig i första hand har varit en del i ett världsomspännande jihad. Det är naturligtvis svårt att veta, men antagligen tänker inte en ”islamist” i Kaukasus i första hand på den muslimska umma, gemenskapens, bästa och Guds vilja i världen när han går med i en stridande grupp. Ofta handlar det nog snarare om en personlig oförrätt, kanske en släkting som dödats i en av otaliga specialoperationer i området, eller en känsla av att inte lyckas göra rätt för sig i det traditionsbundna samhället – vilket inte är ovanligt i norra Kaukasus, regionen med störst arbetslöshet i hela Ryssland.
Dessutom har det under åren utvecklats en sorts inneboende dynamik, eller statik snarare, i förhållandet mellan separatister och styrande. Våld föder våld självklart, särskilt som de allra flesta likvideringar av ”banditer” sker utanför rättssystemet, medan de senare naturligtvis sällan försöker utöva påverkan på myndigheterna med lagliga medel.
Men det är också lätt att hemfalla till spekulationer om att det finns inofficiella överenskommelser grundade i gemensamma utbyten. I den extremt korrupta självstyrande ”staten” Tjetjenien som existerade mellan Tjetjenienkrigen (1996-99) var de lokala myndigheterna involverade i stora mängder olaglig verksamhet, där de som vann på situationen ofta satt i maktens korridorer i Moskva. Dessutom har de obehagliga spekulationerna om Kremls utnyttjande av terrorism för att stärka den egna makten återkommit flera gånger. Framför allt Vladimir Putin har anklagats för att utnyttja detta kort för att behålla sin ställning – eller som i fallet med Andra Tjetjenienkriget, att konsolidera den. Att denna metod fortfarande skulle fungera, som Jelena Milasjina från oberoende Novaja Gazeta skrev för ett par dagar sedan, kan man kanske däremot ifrågasätta. Annat då än att den bidrar till apatin och den politiska cynismen.
En ny ton – någon som lyssnar?
Det måste dock sägas att det har hörts flera gånger från Kreml (d v s Dmitrij Medvedev) de senaste två åren att detta verkligen är ett nationellt problem och att det är högsta prioritet att ta itu med det. Han försökte också en ny taktik genom att skapa ett nytt separat federalt distrikt för Nordkaukasus i början av 2010 (se tidigare inlägg) och som chef tillsätta Aleksandr Chloponin, som inte stammar från säkerhetsstrukturerna eller lokala maktskikt utan varit affärsman och guvernör i Sibirien. Utnämningen av Junus-bek Jevkurov i det oroliga och mycket fattiga Ingusjien var också ett försök i den riktningen.
Dessutom har stora satsningar på ekonomin börjat göras – något som om inte annat är ett måste för att komma tillrätta med säkerhetssituationen inför OS i närliggande Sotji 2014. Bland annat har man satt av 2 miljarder dollar ur statsbudgeten till nya skidorter och infört skattebefriade zoner.
Problemet är bara att strategin hittills inte ser ut att fungera. Den typen av satsningar har oftast gjorts i de relativt stabila västra delarna av Kaukasus, medan det i den oroliga östern med hög abetslöshet hittills inte finns tillräckligt med skattebetalande företag att befria (faktum är också att separatismen på sistone sett ut att sprida sig västerut, till republiken Kabardino-Balkarien). Det i sin tur har ett direkt samband med den lokala korruptionen och bristen på rättssäkerhet, faktorer som dessutom gör att resultaten av eventuella investeringar inte på ett effektivt sätt når lokalbefolkningen.
Är kontentan då att varken Putins eller Medvedevs strategi fungerar? Är Kreml dömt att misslyckas i Norra Kaukasus?
Antagligen ändå inte. Även om konflikterna har återkommit under de ca 150 år Ryssland aktivt behärskat regionen, kunde mycket antagligen ha blivit annorlunda om kaoset vid konsolideringen av den ryska staten runt 1991 och tragedin i Tjetjenien kunnat undvikas. Även idag, eller åtminstone i morgon, kan det bli möjligt.
Men så länge regionens gräns mot Georgien är stängd för (laglig) handel och Abchazien och Sydossetien verkar i ett halvlegalt limbo, så länge allmänheten i Ryssland uppmuntras att se ordet ”kaukasier” och läsa problem, så länge kriminella inte straffas inom rättssystemets ramar, så länge lokalbefolkningen inte känner tilltro till ett opartiskt våldsmonopol eller har en möjlighet att påverka sin egen framtid på lagligt sätt, då kommer det inte att bli lätt.
Men låt oss hoppas på i övermorgon ändå.
English 
Svenska