Hazarer – en utsatt minoritet i Afghanistan

Hazarajat i Afghanistan. Hazarernas traditionella bosättningsområde.

Tidningarna rapporterar att elva kroppar hittats halshuggna i centrala Afghanistan, i norra delen av provinsen Uruzgan (Oruzgan), se DN, VG och SvD. Offren misstänks vara av folkgruppen hazarer och ha avrättats av talibanerna i området. Vilka är hazarerna och vad kan utlösa ett sådant hat hos talibanerna? Den som läst Khaled Hosseinis bok ”Flyga Drake” känner väl till de fördomar och den diskriminering som hazarerna är utsatta för i dagens Afghanistan. Den ökade etniska polariseringen är en annan tragisk effekt av det långvariga kriget. De flesta hazarer talar persiska och är dessutom shiamuslimer till skillnad från majoriteten av befolkningen i Afghanistan som är sunnimuslimer. Hazarernas andel av befolkningen i Afghanistan uppgår till 10 kanske 15 %. Det finns också en stor grupp hazarer som bor runt staden Quetta i Pakistan.

Hazarernas ursprung är omtvistat och det spelar egentligen ingen roll om de är en rest av den mongoliska armén från Djingis Khans dagar eller en senare invandrad turko-mongolisk grupp. Namnet hazara kommer från det persiska ordet för tusen och det skulle stämma med teorin om härstamning från den mongoliska armén eftersom den var organiserad i ett decimalsystem med enheter om 10, 100, 1 000 och 10 000 ryttare. Modern genetisk visar i vart fall på en mongolisk koppling via den manliga Y-kromosomen. Hazarerna har sedan blandats med andra folkgrupper i Afghanistan. På grund av sitt delvis mongoliska utseende samt sin shiism har de alltid varit en utsatt grupp i Afghanistan.

Hazarajat i centrala Afghanistan är det traditionella bosättningsområdet för hazarerna. Under den nationella konsolideringen av Afghanistan under ”järnemiren” Abdur Rahman (1880-1901) inleddes ett hårdhänt inkorporerande av Hazarajat i den afghanska staten. Hazarajat inlemmades till slut i Afghanistan men inte förrän hazarena gjort flera uppror vilka blodigt slogs ned av emirens huvudsakligen pashtunska trupper. Det var också Abdur Rahman som förflyttade många pashtunska nomader kochis till hazarernas traditionella områden. Det var inledningen på en konflikt om betesland som fortsätter in i våra dagar. Situationen fortsatte att vara svår i Hazarajat under 1900-talet. Det har alltid varit ett mycket fattigt område även med afghanska mått mätt, men det politiska och ekonomiska läget blev akut i samband med det afghanska inbördeskriget.

Hazarerna har dessvärre vid kritiska tillfällen varit politiskt splittrade. I samband med den sovjetiska invasionen 1979 fanns det en islamistisk fraktion som understöddes av Iran och en mer sekulär fraktion som verkade från Quetta. Den islamistiska fraktionen befriade Hazarajat från den sovjetiskt understödda regeringen i Kabul och hade efter hårda strider i mitten på 1980-talet besegrat den sekulära fraktionen. När Sovjetunionen drog sig tillbaka från Afghanistan 1989 bytte islamisterna namn till Hezb-e Wahdat-e Islami Afghanistan (Afghanistans islamiska enhetsparti). Hezb-e Wahdat blev ett parti för hazarerna och hazarisk nationalism. Organisationen splittrades och utbrytarna bildade partiet Harakat-e Islami-yi Afghanistan (Afghanistans islamiska rörelse) som kom att stödja president Barhanuddin Rabbani i Kabul. Kontentan av alla turer och byten av sidor de följande åren blev att alla hazarer drevs bort från Kabul av talibanerna och från 1996 kom att ingå i Norra alliansen, under ledning av Ahmad Shah Massoud, i kampen mot talibanerna. Hazarajat intogs av talibanerna 1998 och omfattande förföljelser och massakrer ägde rum i området under den talibanska tiden. Under en period var Hazarajat helt avspärrat och inte ens FN:s matleveranser tilläts komma fram. Talibanerna uttalade sig mycket hätskt mot hazarerna efter att det intagit staden Mazar-e Sharif 1998  och anklagade dem för att vara otrogna. Både talibanerna och Norra Alliansen begick oacceptabla grymheter i striderna kring Mazar-e Sharif.

Habiba Sarabi, guvernör i provinsen Bamian

Efter den amerikanska interventionen i Afghanistan 2001 och det efterföljande bortdrivandet av talibanerna från större delen av Afghanistans territorium har hazarernas situation förbättrats. Hazarerna bor idag främst i provinserna Bamian, Daikondi, Ghazni och Wardak. Endast en liten grupp bor kvar i Uruzgan där dagens halshuggna offer påträffades. Det finns idag stora grupper hazarer även i många av Afghanistans städer. Afghanistans hittills enda kvinnliga guvernör Habiba Sarabi (1956-) är hazar och har sedan 2005 lett provinsen Bamian. Hon var dessförinnan kvinnominister i Hamid Karzais regering. Bamian är en av Afghanistans fattigaste och mest underutvecklade provinser och det finns en misstänksamhet hos många hazarer att de missgynnas i fördelningen av resurser från centralregeringen i Kabul. Hazarajat räknas idag som en av de säkrare områdena i Afghanistan och regionen är förhållandevis fri från opiumodling. En viss utveckling har dock skett inom bland annat skolväsendet och det även för flickorna. Kvinnorna har generellt en friare ställning bland hazarerna. En annan känd kvinnlig politiker i Afghanistan och ordförande i den oberoende kommissionen för mänskliga rättigheter är Sima Samar, som också är hazar. Den främste representanten för hazarerna är landets andre vice president Karim Khalili, född 1949 i provinsen Wardak och partiet Hezb-e Wahdats ledare.

Fler artiklar på ämnet:

• Offensiven i Kandahar uppskjuten – Nato söker stöd på talibanernas hemmaplan
• Fredsjirga i Kabul – Dags för samtal med talibanerna
• Dålig start på valkampanjen i Afghanistan