Idag är det parlamentsval för femte gången i ordningen i den självutnämnda Republiken Nagorno-Karabach (NKR), formellt en del av Azerbajdzjan, men kontrollerad av Karabach-armenier sedan striderna mellan länderna tystnade 1994. Inget land har erkänt republiken, inte ens Armenien (om än snarast av taktiska skäl). Azerbajdzjans utrikesministerium uttalade sig i välkända ordalag för Kavkazskij Uzel:
”Den av Armenien skapade icke erkända separatistiska regimen på Azerbajdzjans territorium som resultat av etnisk rensning av den azerbajdzjanska befolkningen utgör inget annat än en olaglig struktur. De så kallade valen genomförs av denna struktur i syfte att dölja Armeniens annekteringspolitik och konsolidera resultaten av den fortsatta ockupationen av Azerbajdzjans territorium.”
EU:s utrikestalesperson Catherine Ashton betonade också att man ser valen som olagliga och att man inte vill att de skall ”färga” fredsansträngningarna. EU kom också med ett uttalande i veckan om att unionen vill spela en större roll i Södra Kaukasus, inklusive vad gäller de frusna konflikterna. Men utvidgningskommissionär Štefan Füle indikerade samtidigt att man i stort sett anser sig ha en bra strategi för regionen och inga lär stora kursändringar är att vänta. Många anser i själva verket att det, inte minst av Sverige, så hårt marknadsförda Östliga Partnerskapsprogrammet (EaP), där de tre sydkaukasiska länderna ingår, i stort sett har legat still vid kajen sedan det sjösattes för lite drygt ett år sedan. Som så ofta när EU har interna problem prioriteras grannskapet ned och det verkar inte helt långsökt att hävda att engagemanget var ett retoriskt försök till svar på Rysslands och Turkiets nya, mer offensiva regionala politik. Vad det gäller Karabach förlitar man sig fortsatt på den s k Minsk-processen, ledd av USA, Ryssland och Frankrike, som har lett till ett antal möten på hög nivå de senaste åren mellan Armenien och Azerbajdzjan – men inga konkreta resultat.
Valet som gäller de 16 partivalda och 17 personvalda platserna i det lilla parlamentet i Stepanakert har inga förutsättningar att bli särskilt spännande. Fyra partier är representerade, av vilka två är i maktställning och Kommunisterna och den nartionalistiskt armeniska revolutionella rörelsen Dasjnaktsutiun är i ”opposition”. Men vad gäller alla viktigare frågor om republikens status och försvars- och utrikespolitik är samtliga kandidater rörande eniga. I det förra presidentvalet stöddes president Bako Sahakyan av samtliga partier och den här gången blir det heller inga avvikande röster i parlamentsvalet, annat än att t ex Kommunisterna betonar ”jobb”, Dasjnak ”nationell enhet”. Skillnaderna för gemene man i Karabach lär alltså inte bli särskilt stora hur det nya parlamentet än ser ut och det blir säkert många som röstar på kandidater de känner personligen.
Men för Karabachs politiker är det ändå mycket viktigt att valen blir så rättvist och väl genomförda som möjligt. När Forum Eurasien träffade republikens ”ambassadör” i USA i höstas (läs intervjun här) betonade han att man ser sig som ett demokratiskt föredöme i Kaukasus och jämför förstås inte minst med de närmast symboliska valen i Azerbajdzjan, som man hänvisar till som ett avskräckande exempel och ytterligare en motivering till att aldrig mer sätta sig i någon form av beroendeställning gentemot Baku.
Men egentligen innehåller både kontrahenternas och EU:s hållning ett stort mått av önsketänkande. NKR:s parlament hävdar att de tidigare valen alltid har övervakats av internationella observatörer och det kommer man att säga i år också. Säkert kommer några européer och amerikaner att vara där på valdagen, men inga med mandat från OSSE eller någon annan internationell organisation. Azerbajdzjan har å sin sida förklarat alla observatörer till det ”s k parlamentsvalet” non grata i landet och kanske skramlat lite högre än vanligt med hot om en militär lösning. EU å andra sidan verkar ibland se varje händelse i regionen med nervös misstanke och som ett hot mot den gamla invanda ”fredsprocessen” och de i mycket kosmetiska stegen mot normalisering av relationerna mellan Armenien och grannarna.
I Nagorno-Karabach har man under tiden för länge sedan vant sig vid att det onormala är normalt.
English 
Svenska