Sveriges riksdag erkänner folkmord 1915

Ganska oväntat röstade idag Sveriges riksdag med en rösts marginal igenom en motion om att erkänna som folkmord de händelser som från 1915 och framåt fördrev miljoner människor främst från det som idag är östra Turkiet – en process där många hundra tusen miste livet.  Se artiklar i DN/SvD/GP/Dagen/Sydsvenskan.

Hårdast drabbades armenierna, som i stora delar av regionen då utgjorde majoritet, men vars ättlingar nu är spridda i diasporan. Ofta anses 1-1,5 miljon armenier och ytterligare hundratusentals inom andra minoriteter ha omkommit, men siffrorna är på grund av bristande tillgång till arkivuppgifter, olika tolkning av händelserna och stark politisk laddning osäkra.

Den svenska motionen (2008/09:U332) formulerar det som ett folkmord på flera kristna minoriteter, ”armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker”. Bakom den står ett antal företrädare för samtliga riksdagspartier utom moderaterna och centern. Socialdemokraternas partikongress röstade i höstas för ett erkännande, något som bland annat deras utrikespolitiske talesman Urban Ahlin tidigare motsatte sig. Även om flera borgerliga ledamöter hade förklarat att de stödjer frågan hade alliansregeringen däremot fattat en överenskommelse att inte besluta om folkmordsrubricering för närvarande – nu visade det sig alltså att några borgerliga ledamöter avvek från regeringens linje.

Det har ofta antagits att en majoritet av de individuella riksdagsledamöterna är för ett erkännande, men splittringen inom partierna är stor. En stor del av tveksamheten beror däremot inte på huruvida man tror sig säker på att en medveten etnisk kampanj som borde rubriceras som folkmord verkligen begicks i Turkiet under första världskigets slutskede och den kaotiska konsolideringen av den turkiska nationalstaten. Det tror antagligen en majoritet. Stridsfrågan gällde i stället om det skall vara en fråga för andra länders regeringar att officiellt ”erkänna” sådana brott och vilka konsekvenserna blir.

Utrikesutskottet hade tidigare tagit ställning mot motionen, men eftersom oppositionen hade reserverat sig, hölls idag omröstning i kammaren. I riksdagsdebatten framförde oppositionen framför allt följande argument: Eftersom det som skedde med största sannolikhet hade betraktats som folkmord om FN:s konvention från 1948 varit i kraft, skall regeringen ”kalla saker vid deras rätta namn”. Det är också viktigt ur ett allmänt perspektiv för att inte historien skall upprepas. Man betonar också alla offrens och deras ättlingars rätt till upprättelse; det är också på initiativ från de många anhöriga i Sverige som motionen lagts fram.

Centerpartiets Kerstin Lundgren, som tidigare motionerat för ett erkännande, förmedlade tydligast motsidans argument, som kan sammanfattas i två punkter: Även om åsikter i en så viktig fråga är ett politiskt ställningstagande, är det inte en fråga för riksdagen, utan för det internationella juridiska systemet. Den andra aspekten är mer praktisk. Man vill gynna den bräckliga försoningsprocess som startat mellan Turkiet och Armenien och tror att ett erkännande kan lägga hinder i vägen, inte minst för Sveriges möjligheter att påverka.

Blick ut över Van-sjön i sydöstra Turkiet med rester av Vans gamla stad, före 1915 till stor del befolkad av armenier

Det är bortom allt tvivel att det kemalistiska Turkiet har en inställning till nationaliteter som i många avseenden är demokratiskt osund och ibland känns som en fläkt från en svunnen tid av totalitära ideologier i Europa. Den får också fortfarande praktiska konsekvenser, inte minst för behandlingen av kurdernas ansatser till erkännande av sin nationella identitet, men även i tonläget mot armenier och andra minoriteter. Det finns dock för närvarande processer som talar för att sakernas tillstånd håller på att ändras.

En sådan är det diplomatiska utbyte som lett till en tvekande försoningsprocess mellan Turkiet och Armenien – en process där läget nu är att ländernas utrikesministrar i fjol undertecknade två protokoll om öppnande av gränserna och upprättande av diplomatiska förbindelser, som fortfarande väntar på ett erkännande av respektive lands parlament (se flera tidigare inlägg här på forumet). Tidigare idag kommenterade dock en företrädare för det regerande AK-partiet att det är ”nästan omöjligt” för Turkiet att ratificera protokollen i dagsläget, bland annat med hänvisning till amerikanska utrikesutskottets beslut om 1915 som folkmord: ”Varken det turkiska parlamentet eller något annat lands parlament skall fälla omdömen om andra folks historia”. Den känsliga stämningen i processen kan inte undgå någon bedömare.

En annan tendens är att rättsskipningen och den verkliga politiska makten i Turkiet ser ut att börja flyttas till civila instanser och den s k ”djupa statens” (militär, underrättelse- och säkerhetsstrukturer, ibland i kombination med extralegala nätverk) makt minskar. Att den trenden fortsätter är viktigt inte bara i samband med Turkiets närmande och slutliga inträde i EU, utan även för att militära strukturer är de som starkast håller fast vid en mer kompromisslös tolkning av den kemalistiska ideologins grundvalar, bland annat sekularism och nationalism. Troligen förutsätter en mer nyanserad bild av historien i Turkiet, liksom försoning och politiskt öppnande, att processen fortgår.

Frågan är bara hur det bäst uppnås. Inte mycket  sades under dagens debatt om de möjliga praktiska konsekvenserna av ett eventuellt erkännande, annat än att Sveriges relation med Turkiet skulle bli ansträngd under en tid framöver. Det i sig skulle knappast öka möjligheterna på kort sikt att påverka processen. Men kanske mer anmärkningsvärt är att inget sades om de konsekvenser ett sådant beslut borde få för Sveriges handlande. Vad innebär det att man ”erkänner” ett folkmord? Sverige kan av uppenbara skäl aldrig be om förlåtelse för något som begicks i Anatolien 1915, utan det yttersta syftet måste vara att uppnå försoning och verka för ett avslut på detta nu 95 år gamla trauma.

Hur skall regeringen nu förhålla sig till ett Turkiet man officiellt anser inte har gjort upp med ett förflutet som belastas med folkmord? Det lägger ett ansvar på Sverige att leva upp till sitt beslut genom en praktisk strategi. Av erfarenhet vet man att ett folkmordsbeslut i ett lands parlament i praktiskt taget alla ledande kretsar i Turkiet utlöser en ryggmärgsreflex, som går ut på att det moderna Turkiet (staten, men också folket) belastas med en extraordinär och orättfärdig skuldbörda. Som jag var inne på som hastigast i ett tidigare inlägg kan det tänkas (även om det inte är troligt) att USA:s ledning hade utarbetat en plan för påtryckningar när kongressens utrikesutskott i förra veckan beslutade att erkänna folkmordet. Sveriges ställning är naturligtvis väsensskild, men man har som en av de främsta förespråkarna i EU för ett turkiskt medlemsskap potentiellt ett visst inflytande. En strategi för hur ett erkännande skall användas som ett instrument i en praktisk politik för att få de här påbörjade processerna att fortgå vore det minsta man kunde avkräva en ansvarig politiker. Men någon sådan finns med all säkerhet inte – och det är ju också därför det främst är partierna som för närvarande är i opposition som brukar göra det här till en hjärtefråga.

Men ett nationellt trauma av den skala händelserna 1915 innebar har en dimension långt utöver den praktiska politiken. Det är fråga om att ge retroaktiv upprättelse för miljoner människors lidanden, det är en fråga om att markera att man står upp för allmänmänskliga ideal och rättigheter. Beslutet idag är därför en stor och efterlängtad seger för alla de personer i Sverige med anknytning till områdena som personligen berörts av det som ibland kallats ”folkmordens prototyp”.

Men den förkrossande tyngden av dessa moraliska argument och det historiens faktum att de flesta ättlingar till de drabbade idag bor i diaspora runt om i världen, gör att vägen till historisk upprättelse och vägen till försoning och praktisk samlevnad för människan på marken, i Armenien och i Turkiet, inte nödvändigtvis är densamma.

I Turkiet, Armenien och diasporan brukar sådana här beslut snabbt utlösa starka reaktioner. Redan några minuter efter riksdagens beslut dök rapporter upp i armeniska nyhetsmedia. Det blir intressant att se vilka eventuella effekter det får i regionen och hur Sverige hanterar sin roll i regionen och inom EU framöver.

Fler artiklar på ämnet:

• Chans till historiskt närmande rinner bort
• 1915 omigen
• Armenien och Turkiet på väg mot normala relationer?