Irans president Mahmoud Ahmadinejad bjöd igår in till ett persiskt ”toppmöte” i Teheran (en dag efter att han utsattes för ett eventuellt attentatsförsök; DN, GP). Närvarande vid mötet var Afghanistans Hamid Karzai och Tadzjikistans Emomali Rahmon och de tre presidenterna träffade även Irans högste andlige ledare ayatollah Ali Khamenei.
Enligt Radio Azattyk (den kazakiska grenen av Radio Liberty) föreslog Ahmadinejad ett NATO-likt samarbete mellan de persiska länderna så snart den alliansens styrkor har lämnat Centralasien. Han betonade att problemen i Afghanistan skall lösas inom regionen och att den NATO-ledda alliansen varken har genuint intresse eller förmåga att hantera situationen.
Iran förkastar talibanernas tolkning av islam och ser dem som ett hot, en känsla som förstärktes efter det att talibanerna tog iranska diplomater som gisslan 1998 under intagandet av Mazar-i-Sharif och tio diplomater och en journalist dödades. Alltså stödde man i tysthet USA:s störtande av regimen. Att öppet stödja den USA-ledda alliansen är däremot omöjligt i dagsläget, men indirekt gör man det genom att stötta Karzais regering diplomatiskt och ekonomiskt. För Afghanistan kommer det iranska stödet att vara avgörande den dag militärinsatsen avslutas.
Ahmadinejad öppnade för ett par dagar sedan igen upp för samtal med Barack Obama i samband med sittningen i FN:s generalförsamling i New York i september. Om det ligger allvar bakom planerna skulle Karzai möjligen kunna vara en länk till USA-administrationen – Ahmadinejad är fullt medveten om hur viktig utvecklingen i Afghanistan är för Obama.
De tre presidenterna hade också annat än militära frågor att tala om. Man kom överens om ökat ekonomiskt, handels- och transportsamarbete, men om det slöts några konkreta avtal är oklart. Ett av Irans motiv med mötet med de utländska statscheferna är säkert att visa hemmapubliken att landet inte är så internationellt isolerat. Kanske är det viktigare än att få till ett verkligt allpersiskt samarbete, där avtalen oftast varit bilaterala och av mer pragmatisk än ideologisk art. Iran har bland annat stora ekonomiska intressen i tadzjikisk vattenkraft, men under järnvägskonflikten nyligen, då Uzbekistan stoppade byggnadsmaterial från att nå Tadzjikistan uttalade sig Iran tydligt till Tadzjikistans försvar, vilket kan ses som att man inte heller drar sig för politiska ingripanden.
Vid gårdagens toppmöte bekräftade de tre statscheferna också rätten till fredlig användning av kärnenergi i regionen, en fråga där Iran kan anse sig behöva lite internationellt medhåll. I den frågan har Tadzjikistans Rahmon tidigare gett Iran sitt officiella stöd.
Något som antagligen ändå står i vägen för ett allt för långt drivet samarbete är att Iran, en islamisk republik grundad på shiitisk islam som statsbärande ideologi, inte kan använda just detta sitt potentiellt starkaste kort i relationerna med Afghanistan och Tadzjikistan. Det är visserligen mycket som tyder på att antalet aktivt troende ökar i Tadzjikistan, dels genom Rahmons nya försiktiga uppmuntran av islam som nationellt kitt, men säkert också till stor del ofrivilligt genom att religionen blir en tillflyktsort i det ekonomiskt och socialt pressade landet. Det är dock inget Teheran kan utnyttja. Dels är den allt överväldigande delen av befolkningen sunniter och dels är en av grundpelarna i Rahmons inställning till islam att den skall hållas under strikt kontroll, både vad gäller utövning och utlärning.
Men givet att man rättar sig efter de hänsyn Afghanistan och i viss mån Tadzjikistan måste ta till USA och andra internationella aktörer och så länge de religiösa meningsskiljaktigheterna inte tillåts lägga hinder i vägen, finns det nog en potential för ett både bredare och djupare regionalt persiskt samarbete.
English 
Svenska