Organisationen Integrity Watch Afghanistan (IWA) har i en nyligen publicerad rapport kartlagt korruptionen för vanliga afghaner i det dagliga livet, se DN och VG. En afghan av sju hade en personlig erfarenhet av korruption under 2009 och de institutioner som upplevdes som mest korrupta var polisen och rättsväsendet. Under senare tid har stort uppslagna reportage i USA beskrivit de resväskor fulla av pengar som förts ut ur landet av den afghanska eliten. EU beslöt den 14 juli att skjuta upp sitt stödprogram på grund av den om fattande korruptionen, se DN och SvD. Det är inte denna korruption på hög nivå som behandlas utan de mutor på 50, 100 eller 150 dollar som många afghaner tvingas betala för att få tillgång till statlig service.
Korruptionen rankas efter säkerhetsläget och arbetslösheten men före narkotikan som det tredje mest akuta problemet i Afghanistan. Det finns flera resultat som inger viss oro för framtiden. Ett av dessa är att korruptionen nu tycks ha blivit allmän även på landsbygden där 75 % av befolkningen bor. Tidigare var korruptionen övervägande en stadsföreteelse. En annan trend som tyder på att korruptionen nu håller på att institutionaliseras är den ökade förekomsten av ”kamissionkar” (ett ord som bildats av engelskans commissioner) ett slags professionella mellanmän som sköter alla kontakter med myndigheterna åt sin uppdragsgivare och är den som betalar mutan.
Den omfattande korruptionen i domstolsväsendet är ett direkt hot mot statsmaktens förtroende och inflytande i lokalsamhället. Det leder till att folk hellre vänder sig till lokala shuror (råd av äldre män), mullor eller lokala ledare för att lösa problem och skipa rätt. Utfärdandet av körkort, id-handlingar och pass är också ofta förknippat med betalande av mutor. Tilldelningen av elektricitet är ett annat område där det förekommer omfattande mutor. Grundproblemet här är att kapaciteten på nätet är för låg och då blir mutor för att kunna få elektricitet en bieffekt. Det är därför ingen slump att uppbyggandet av elsystemet i Kandahar ses som ett viktigt led i att vinna lokalbefolkningens förtroende.
Något som också bör oroa president Hamid Karzai är den nya tendens till att i högre grad lita till etniska band för att få tillgång till en tjänst eller service. Detta är ett relativt nytt fenomen och fanns inte med lika tydligt i undersökningen som gjordes 2006. Det finns dock några ljuspunkter som inger hopp för framtiden. I grunden förväntar sig afghanerna att det är presidenten och statsmakten som skall ta tag i problemet med korruptionen. Om president Karzai istället för att förneka problemet verkligen angrep korruptionen skulle han kunna bli en verkligt populär president. Befolkningen är i grunden mycket kritisk till korruption och många känner dåligt samvete när de betalar mutor. Få tror att talibanerna skulle ha större förmåga att tackla korruptionen, endast 14 % tror detta.
Problemets orsaker beskrivs också mycket klarsynt av de personer som intervjuats som dålig kontroll av tjänstemännen på lokal nivå, låga löner och stora mängder pengar i omlopp. En av IWA:s rekommendationer är just att tydligare klargöra vilken tid olika offentliga tjänster skall ta och att möjliggöra för folk att klaga effektivt till högre instans. Att engagera lokalsamhället i kontrollen av statliga tjänstemän är A och O för att lösa problemet. Detta behöver kombineras med en ökad tillgång på information så att tjänstemännens arbete kan kontrolleras i efterhand.
Den stora förtjänsten med undersökningen är beskrivningen av korruptionsproblemet för normala afghaner. Rapportens stora svaghet är att kopplingen mellan lokal och småskalig korruption till korruption på hög nivå och den omfattande svarta ekonomin driven av främst opium men också en omfattande smuggling vid den pakistanska gränsen inte behandlas. Afghanistan saknar verkligen inte utmaningar men ingen har råd att ignorera korruptionen om statsmaktens auktoritet skall kunna stärkas. Ett första steg måste bli att nå enighet om att korruptionen på alla nivåer verkligen är ett problem.