Många av bloggens läsare är säkert väl förtrogna med boken ”Talibanerna” av Ahmed Rashid som kom ut första gången på engelska år 2000. I april i år, 2010, kom det ut en ny upplaga av ”Taliban” på Tauris förlag i London. Rashid har valt att lämna originaltexten orörd och skriva ett nytt förord på tre sidor och ett nytt slutkapitel på 30 sidor samt föra fram kronologin till oktober 2009. Jag bestämde mig för att läsa om boken i sin helhet för att se hur jag upplevde texten idag.

Ahmed Rashids stil är journalistisk och lättläst men på samma gång initierad och medryckande. Det är ingen slump att boken har sålt i miljonupplagor de senaste tio åren. Visst vet vi mer om talibanerna idag men ibland slås jag hur lite mer vi tycks veta och förstå. Lösningen på konflikten i Afghanistan ter sig ibland lika avlägsen som någonsin. Boken börjar med en genomgång av talibanernas sociala ursprung i madrasa (islamisk skola) i flyktinglägren i Pakistan. Jag tycker om den känsla av att vilja berätta något nytt och angeläget som finns i böcker som är skrivna i ett pågående skeende.

Skildringen av hur talibanerna växte fram i trakten kring Kandahar 1994, som en reaktion på det kaos som rådde i Afghanistan med olika krigsherrar som ständigt låg i luven på varandra, och hur Mullah Omar och en liten grupp på 30 talibaner beväpnade med 16 gevär befriar två pashtunska tonårsflickor som tillfångatagits och våldtagits av krigsherrarna, är klassisk. Talibanernas snabba expansion i södra Afghanistan, problemen vid striderna om Kabul, Hazarajat och norra Afghanistan beskrivs väl och står sig utmärkt idag.

Det är också nyttigt att bli påmind om hur mycket av dagens problem som skapades under 90-talet när USA tappade intresset för Afghanistan och Clintonadministrationens passivitet i frågan 1993-97. Jag har också ofta svårt att hålla isär striderna mellan de olika fraktionerna i Afghanistan och de ständigt skiftande allianserna mellan talibaner, tadzjiker i Norra alliansen, uzbeker och hazara (shiamuslimer). Det är nyttigt att erinra sig detta, och ta till sig den varning som Rashid har för konsekvenserna när ett samhälles hela struktur har slitits sönder och endast ersätts av en kultur av våld. Talibanernas stöd som var betingat av det kaos som rådde tidigare nådde aldrig utanför de pashtunska grupperna utan perioden ledde till en ökad etnisk splittring i Afghanistan. Talibanernas ovilja att styra landet och ta ansvar för civilbefolkningen och säkerställa ens en grundläggande service är ett annat arv som vi lever med idag.

Talibanernas extrema tolkning av Islam, som reducerades enbart till en kombination av teologi och pashtunwali (pashtunsk sedvänja) som den uppfattades av Mullah Omar och den styrande shuran (rådet) i Kandahar belyses också. Rashids förklaring men absolut inte försvar av talibanernas kvinnofientlighet är intressant. Kriget, upplösningen av normer samt frånvaron av kvinnor för många av de unga förädralösa männen och den krigiska miljö som rådde i madrasa där dessa fick sin utbildning var alla bidragande orsaker men där just frånvaron av kvinnor var ett sätt att stärka det religiösa engagemanget och fokuseringen på jihad. Kvinnan blev något hotfullt som måste kontrolleras. Mullah Omar kom från ett av de fattigaste och mest konservativa områdena i Afghanistan där kvinnor traditionellt varit beslöjade, haft en underordnad roll och saknat utbildning och han överförde detta förhållande till att gälla hela Afghanistan när talibanerna tagit makten.

Den del av boken som klarar sig sämst är beskrivningen av de skiftande turerna kring olika oljeledningar som planerades i Afghanistan och förvecklingarna och striderna mellan de inblandade oljeföretagen och regeringarna. Lärdomen blir utan tvekan faran för ett land att inte analysera en komplex situation ordentligt utan låta ett enskilt företags vinstintresse vara styrande för utrikespolitiken. Detta misstag var en av flera orsaker till Clintonadministrationens till en början positiva analys av talibanernas maktövertagande i Afghanistan.

Det som också slår mig hos Rashid när man läser med facit i hand är hur rätt han hade i många av de varningar för Pakistan som stat som finns redan i bokens första del. Frånvaron av en verklig politisk motvikt till ISI, Inter-Services Intelligence Directorate, (Pakistans underrättelsetjänst) var och är förödande för situationen i såväl Afghanistan som Pakistan. USA:s ovilja att sätta press på Pakistan och dess stöd till talibanerna är anmärkningsvärt. En annan faktor, som visar på hur lågprioriterat Afghanistan var, var att såväl CIA, Central Intelligence Agency, och Istakhbarat (Saudiarabiens underättelsetjänst) förlitade sig i alltför hög grad på ISI för sina uppgifter om Afghanistan och talibanerna.

De första kontakterna mellan talibanerna och Usama bin Ladin och al-Qaida under 1996 och al-Qaidas växande inflytande är också intressanta liksom talibanernas flykt från Afghanistan efter kriget hösten 2001 och fristaden i Pakistan med ISI:s, militärens och den civila regeringens goda minne. Rashid glömmer inte heller Irans roll eller effekterna av talibanerna på regimerna i Centralasien. Den som inte har läst boken har en mycket engagerande läsupplevelse framför sig, och till den som redan läst boken vill jag säga att den är väl värd att läsa igen.

One Response to Boken Talibanerna – fortfarande läsvärd

  1. […] Rashids bok om talibanrörelsen kan fortfarande rekommenderas för den som vill veta mer, läs en recension av boken. Tags: Afghanistan, Hamid Karzai, jirga, pashtuner, Talibaner Posted in Afghanistan […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *