I onsdags, den 2 juni 2010, avslutade den kinesiske statsministern Wen Jiabao ett två dagar långt besök i Mongoliets huvudstad Ulaanbaatar. Statsminister Wen är ute på en asiatisk odyssé som tidigare tagit honom till Sydkorea och Japan. Att Wen Jiabao väljer att åka till Mongoliet är ingen slump. Kina har försökt intensifiera sina relationer med Mongoliet alltsedan Sovjetunionens fall 1991 såväl ekonomiskt som politiskt.
Våren 2010 har utbytet mellan de två länderna varit extra intensivt, särskilt de senaste månaderna. I april besökte den mongoliske statsministern Sükhbaataryn Batbold Beijing. Batbold har varit Mongoliets statsminister sedan 2009 och valdes i april 2010 till ledare för det Mongoliska folkets revolutionära parti, det idag helt reformerade gamla kommunistpartiet. I slutet av april och början på maj avlade president Tsakhia Elbegdorj ett sex dagar långt officiellt besök i Kina då han bland annat besökte världsutställningen i Shanghai. Elbegdorj förde också samtal med den kinesiske presidenten Hu Jintao.
Mongoliet är ett ytmässigt stort land, drygt tre gånger Sveriges storlek, men med endast knappt tre miljoner invånare. Efter en svår ekonomisk omställning under 1990-talet har ekonomin växt snabbt de senaste åren, inte minst på grund av en omfattande export av råvaror till Kina. Mongoliet har stora mineraltillgångar till exempel koppar, molybden, kol och järnmalm, tillgångar som i hög grad intresserar kineserna. Handeln mellan Mongoliet och Kina tiodubblades mellan 1998 och 2008 från 250 miljoner till 2 500 miljoner amerikanska dollar. Idag går 70 % av Mongoliets export och 30 % av landets import via Kina.
Gränshandeln sker via tolv olika gränsövergångar längs den mycket långa mongolisk-kinesiska gränsen och i provinsen Inre Mongoliet i Kina, som gränsar till Mongoliet byggs inte mindre än fyra olika järnvägslinjer för att underlätta handeln med Mongoliet. Det finns idag endast en fungerande järnvägsförbindelse mellan Mongoliet och Kina via Ehrenhot. På den mongoliska sidan släpar byggandet av infrastruktur efter vilket diskuterades under statsminister Wen Jiabaos besök.
Den kinesiske statsministern gjorde klart att Kina önskar ett mer omfattande samarbete med Mongoliet på snart sagt alla områden. Kina vill investera i gruvnäringen, bygga ut infrastrukturen i Mongoliet samt är berett att ställa medel till förfogande för detta. Kina vill också köpa fler jordbruksprodukter från Mongoliet och erbjuder omfattande hjälp och stöd. Kina strävar också efter ett närmare samarbete mellan länderna i olika multilaterala organisationer i till exempel Shangahi samarbetsorganisationen, SCO.
Det kinesiska intresset för Mongoliet är mycket stort och man kan förstå om mongolerna är rädda för att gå från att vara fångade i den ryska björnkramen till att hamna i den kinesiska drakens klor. Mongoliet som är en livaktig demokrati förtjänar stöd och uppmärksamhet från väst, men ekonomiskt kommer Kina att vara den viktigaste aktören under överskådlig tid. Mongolerna har också mycket att vinna på att vara granne med en ekonomi som växer med 10 % per år. En lång och tankeväckande artikel om Mongoliet, om än något pessimistisk, finns att läsa i den danska tidningen Politiken.
English 
Svenska