Våg av tillslag mot det fria ordet i Kirgizistan

FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon är just nu på rundresa till samtliga fem republiker i Centralasien. I förrgår kom han till Kirgizistans huvudstad Bisjkek för överläggningar med president Kurmanbek Bakijev och premiärminister Danijar Usenov. Han möttes av en liten skara demonstranter utanför FN-byggnaden (DN), bestående av människorättsaktivister och journalister, som protesterade mot de ökande inskränkningarna av press- och andra friheter under senaste tiden. Ban kommenterade saken på presskonferensen efteråt:

”For the UN, the protection of human rights is a bedrock principle. Quite frankly, recent events have been troubling, including those of the past few days.

As I told the President, all human rights must be protected. That includes free speech and freedom of the media.”

Enligt en FN-tjänsteman tog Ban också upp frågan om pressfriheten något mer explicit under de slutna samtalen med utrikesminister Kadyrbek Sarbajev (”Hur svarar jag media på sådana frågor, och hur svarar du inför världen?”). De senaste dagarnas händelser som han nämner handlar bland annat om stängningen i veckan av den oppositionella tidningen Forum och en räd för att stoppa internetkanalen Stan TV (se ett intressant inslag om tillslaget här). Forum hade nyligen skrivit om turerna kring presidentens söner, framför allt yngste sonen Maksim Bakijev, som i höstas utnämndes till chef för det nyinrättade Centrala Kontoret för Utveckling, Investeringar och Innovationer. Evgenij Gurevitj, en kirgiziskfödd numera amerikansk medborgare, som anlitats av Bakijev som rådgivare, anklagades nyligen av en domstol i Rom för pengatvätt i samband med ett enormt svindleri tillsammans med italiensk maffia, som skall ha förskingrat 2,7 miljarder dollar från italienska teleoperatörer.

Man har även börjat censurera internet genom att blockera oberoende nyhetssidor, som ferghana.ru och azattyk.org, den kirgiziska grenen av Radio Liberty. Ferghana.ru själva beskriver det i en ny artikel som att pressfriheten just under de senaste veckorna mött sitt öde i Kirgizistan.

I veckan hade Civil Rights Defenders (CRD) i Stockholm besök av Tolekan Ismajlova, som leder kirgiziska människorättsorganisationen Citizens against Corruption (CAC). Deras rapport för 2009 om människorättsläget i Kirgizistan kan läsas hos CRD.

Ismajlova framhåller något som ofta inte framkommer tydligt i rapporteringen om Kirgizistan – att den så kallade ”tulpanrevolutionen” 2005, då Kurmanbek Bakijev efter folkliga protester tog över som president efter Askar Akajev, bara var en omorganisation inom nomenklaturan och hur mycket vad gäller öppenhet och mänskliga rättigheter i själva verket gått bakåt sedan dess. Det gäller inte minst sedan Bakijev omvaldes 2009 (efter kritik från OSSE om bl a orättvis mediebevakning inför valet). Hans parti Ak Zjol (ung ljusa stigen) har absolut majoritet i parlamentet efter senaste valet 2007.

För första gången på länge ansluter sig Kirgizistan i år till sina grannar i Centralasien och klassas bland ofria länder i Freedom House’ enkätbaserade uppskattning av politiska och mänskliga rättigheter (political rights resp civil liberties). Enligt CAC har pressen på människorättsaktivister ökat genom olika kontroller och övervakning av Nationella Säkerhetstjänsten (rysk förkortning SNB, arvtagare till delar av KGB). Liksom på andra håll inom OSS har lagändringar gjorts på sistone för att försvåra arbetet för NGO:er. I Kirgizistan uppstod på 1990-talet en flora av inhemska och utländska aktörer, som verkade för olika mål i samhället och ofta fick stöd utifrån via olika biståndsprogram. Sett ur den synvinkeln är den senaste tidens mer restriktiva åtgärder en anpassning till den mer ”normala” situationen i Centralasien.

Mötesfriheten är också under hård press, vilket har resulterat i ett antal arresteringar och fängelsedomar. Att människor går ut och demonstrerar har varit ett relativt vanligt sätt att visa sitt missnöje i Kirgizistan. Misshandel i samband med demonstrationer har också ökat på sistone, liksom brutal behandling av journalister. Ett uppmärksammat fall var frilansjournalisten Almaz Tasjiev, som i fjol avled av skadorna efter polismisshandel i den ”sydliga huvudstaden” Osj, en storstad med stor befolkningsandel uzbeker, ett annat det dunkla mordet på journalisten Gennadij Pavljuk, som i december kastades ut med armar och ben bundna från en fönster i Almaty, Kazakstan. Senast i förrgår misshandlades Abdelkaim Kangeldiev, ledare för en människorättsorganisation i Osj, av okända män utanför sitt hem.

Korruptionen är också mycket utbredd och läget har försämrats sedan Bakijev kom till makten. Enligt  Transparency Internationals senaste rapport ligger landet på plats 162 i världen. Regeringen har vidtagit vissa åtgärder för att förbättra situationen och affärsklimatet, men kritiker hävdar att de i själva verket har syftat till större maktkoncentration och kontroll över pengaflödena – som inrättandet av Maksim Bakijevs nya organisation.

För inte särskilt länge sedan var Kirgizistan västvärldens demokratiska hopp i Centralasien. Landet hade inledningsvis fria val, blev medlem av WTO och närmast en experimentverkstad för introduktion av marknadsekonomiska åtgärder. Dessutom utvecklades, med stöd från Västeuropa och USA, en lång rad människorättsorganisationer inom olika samhällssektorer och media, som ansågs som fria inte bara i jämförelse med de centralasiatiska grannarna, utan i hela OSS.

Men kombinationen av att de ekonomiska hoppen inte har infriats – även om Kirgizistans ekonomi växer är man starkt beroende av utländska lån och bidrag från gästarbetare – och att västmakterna i slutänden nu trots allt ofta prioriterar energitillförsel och säkerhet i sina relationer med Centralasien, liksom Rysslands svar på den amerikanska närvaron, har gradvis förskjutit förutsättningarna. Grannländerna, inte minst det hårt styrda Uzbekistan, utövar ett starkt tryck på landet, bland annat vad gäller kontroll av islamistiska rörelser (se också tidigare inlägg) och energipolitik – Kirgizistan är bl a beroende av uzbekisk gas, något man försöker motverka genom att bygga ut vattenkraften, vilket det nedströms belägna, mycket bevattningsberoende Uzbekistan i sin tur kraftigt motsätter sig. Men man är också i samtliga grannländer mycket angelägen om att det inte skall bli några fler ”blomsterrevolutioner” i regionen. De senaste månadernas och veckornas utveckling ser mest ut som ännu ett bevis på att Kirgizistans tid som demokratiskt undantagsfall i Centralasien är över.

Fler artiklar på ämnet:

• Kritisk vecka i Kirgizistan
• Kirgizistan – Vad gör den provisoriska regeringen?
• Att räkna rätt och att rensa upp i södra Kirgizistan