Vita Husets talesman Robert Gibbs har nu bekräftat det som alla redan visste. Barack Obama kommer att träffa Dalai Lama torsdagen den 18 februari i Vita Husets kartrum. Sällan har så mycket energi ägnats åt ett besök i Vita Huset. Kina och USA utbyter inövade repliker i en väl koreograferad dans där båda parter kan sina steg. Se till exempel DN, GP, SDS, Politiken och VG.
En förklaring till den energi som ägnas åt frågan är att det är den minst farliga i raden av trätoämnen mellan de två länderna, se tidigare inlägg. För Obamaadministrationen är det ett enkelt sätt att skaffa sig inrikespolitiska poäng genom att visa sig kraftfull mot Kina i en ganska harmlös fråga. Av verkliga inrikespolitiska frågor i USA har de flesta av Barack Obamas förslag kört fast i Kongressen sedan det felviktade stimulanspaketet, för mycket skattesänkningar och för lite investeringar, antogs förra året.
För Kinas del är det en chans att visa sig bestämd och jämbördig med USA på den internationella arenan och spela på den nationalistiska strängen på hemmaplan. Att ordväxlingen följer vissa regler bekräftas mellan raderna av en artikel i China Daily och uttalanden av Robert Gibbs som visar att båda parter har för avsikt att begränsa meningsutbytet till Dalai Lamas besök och inte låta det påverka relationen på andra områden.
I onsdags framträdde vice ministern i enhetsfronten som tillhör kommunistpartiets centralkommitté, Zhu Weiqun, på nytt och rapporterade om förhandlingarna med Dalai Lama. Han upprepade Kinas oeftergivliga krav gentemot Dalai Lama som framförts i den senaste samtalsrundan, se tidigare inlägg, i fyra punkter. Dessa punkter sammanfattar ganska väl den officiella kinesiska ståndpunkten angående Tibet och förhandlingar och jag återger dem kort nedan.
Den första punkten handlar om Kinas suveränitet och territorium och här konstateras att det inte finns något som helst utrymme för kompromisser. Den andra punkten handlar om den kinesiska konstitutionens okränkbarhet och det som kallas ”Stortibet”. (Alla områden i Kina där det bor tibetaner.) Krav på självstyre för områden utanför Tibets autonoma region (TAR) avvisas bestämt och Dalai Lama uppmanas att ge upp dessa krav om fortsatta samtal skall vara meningsfulla. Den tredje punkten fördömer Dalai Lama för att han ägnar sig åt internationell opinionsbildning för Tibet och uppmanar honom att sluta med sabotage och anti-kinesisk propaganda och slutligen den fjärde punkten är mer en trossats om att sabotage och infiltration inte kommer att lyckas men att dessa aktiviteter kommer att göra Dalai Lama mer isolerad gentemot de etniska grupperna (antagligen menar man tibetanerna).
Vi kommer att få vänja oss vid fortsatta kinesiska protester när Dalai Lama eller ledaren för uigurerna i exil, Rebiya Kadeer, träffar offentliga företrädare eller får annan uppmärksamhet i Väst. Det kostar mycket lite för den kinesiska regeringen att försöka isolera dessa exilgrupper och i takt med att Kinas inflytande växer kommer detta antagligen att lyckas i allt högre grad. Om USA tvekar att ta emot Dalai Lama då vet kineserna att de lyckats i sin propaganda. För de kinesisk-amerikanska förbindelserna är ekonomiska relationer, en eventuell försäljning av offensiva vapen till Taiwan eller möjligen Iran av mycket större betydelse än Dalai Lamas besök i Washington nästa torsdag. Det publiceras många kritiska artiklar om USA, se Politiken, i dagens Kina men det finns också en stor insikt att USA är den starkare parten. Kina testar gränserna. En indikation på att det inte är så allvarligt är att planeringen för president Hu Jintaos statsbesök i USA senare i år fortskrider som inget hade hänt.
English 
Svenska