Har Kina en plan för Tibet? (2) – Ny strategi för 10-talet

Min avsikt med detta inlägg är att med utgångspunkt i det kinesiska kommunistpartiets analys av situationen fundera kring utvecklingen i Tibet under 10-talet. Den 18-20 januari 2010 höll den högsta partiledningen, politbyråns ständiga utskott, ett möte i Beijing om utvecklingen i Tibets autonoma region, TAR, och områden med tibetansk befolkning i provinserna Sichuan, Qinghai, Gansu och Yunnan under de kommande tio åren. President Hu Jintao började med att sammanfatta utvecklingen i Tibet sedan förra mötet som hölls 2001.

President Hu pekade på den positiva utvecklingen i Tibet under de gångna åren inom ekonomin, skyddet av miljön och förbättringen av tibetanernas levnadsstandard. Kampen mot separatismen ansågs ha förts framgångsrikt och samhörigheten mellan de etniska grupperna ha ökat. Centralregeringen har investerat 310 miljarder yuan (ungefär lika mycket i svenska kronor) i Tibet sedan 2001 och ekonomin har växt med i genomsnitt 12,3 % per år och BNP (värdet av varor och tjänster producerade under ett år) för Tibet beräknas uppgå till 44 miljarder yuan för 2009, se tidigare inlägg om de stora inkomstskillnaderna mellan stad och landsbygd i Tibet och mellan tibetaner och hankineser.

På det politiska planet var tonen på mötet å ena sidan kategoriskt renlärig. Kommunistpartiets politik, i synnerhet sedan reformerna i Kina inleddes 1978, sades ha varit absolut korrekt, anpassad till nationella förhållanden och Tibets verkliga situation och de olika folkgruppernas fundamentala intressen. Kommunistpartiet skulle vidare oomkullrunkeligt hålla fast vid och förbättra partiets teorier och politik gentemot nationaliteter och systemet för de etniska gruppernas autonomi i Tibet.

Mötet noterade å andra sidan att, liksom i övriga Kina, hade en fundamental motsättning uppstått mellan de växande materiella och kulturella behoven hos befolkningen och den eftersläpande ”sociala produktionen”. För Tibet fanns dessutom motsättningen mellan alla etniska grupper i Tibet och de separatistiska krafterna ledda av Dalai (Lama) klicken. Detta innebär, enligt forumet, att viktiga frågeställningar för arbetet med Tibet under de kommande tio åren måste innefatta dels ett språng i utvecklingen och dels varaktig stabilitet i regionen.

Att analysera vad som avses med ovanstående politiska jargong är i vanskligt men om jag tolkar välvilligt har kommunistpartiet gjort en i huvudsak korrekt analys av läget i Tibet efter 30 års reformer. Problemen för kommunistpartiet idag är ett för litet civilsamhälle, fortsatt motsättning mellan tibetaner och hankineser och fortsatt stark lojalitet till buddhism och Dalai Lama bland tibetanerna. Frågan är om kommunistpartiets har lösningar på problemen och om de i så fall kan tänkas vara verkningsfulla.

Den första frågan avser den sociala produktionen och utvecklingen av det civila samhället. Här handlar det om takten i demokratiseringen av det kinesiska samhället i stort och vad det kan tänkas innebära för utvecklingen i Tibet. Om den ekonomiska utvecklingen tickar på kommer demokratiseringen ske mycket långsamt. Framväxten av diskussionsgrupper på Internet, protester mot miljöförstöring och ett större religiöst intresse är exempel på ett begynnande civilsamhälle utanför partiets kontroll. Det kan också vara på sin plats att reflektera kring framväxten av den kinesiska nationalismen för de som hoppas på tibetansk självständighet. Ett demokratiskt men nationalistiskt Kina är troligen inte berett att ge upp gränsregioner som Tibet, Xinjiang och Inre Mongoliet. Frågan om demokratisering diskuteras inte öppet av det kinesiska kommunistpartiet.

Den andra frågan, motsättningen mellan tibetaner och hankineser, är naturligtvis mycket mångfacetterad. Här finns ekonomiska, språkliga, religiösa, kulturella och historiska orsaker till att ett misstroende kan ha växt fram och skälen varierar också från individ till individ. Kinas kommunistiska parti väljer att primärt se denna motsättning som ekonomiskt betingad och baserar sina lösningar på det. Faktum är att det verkar finns en tro att bara ekonomin utvecklas tillräckligt snabbt kan alla tre problemen lösas.

Inom detta område föreslås lösningar som bör vara positiva för tibetanerna och ekonomin i Tibet. Utbildningen skall göras kostnadsfri upp till gymnasienivå. Ett pensionssystem skall införas i städerna och på landsbygden. Satsningar skall göras på jordbruket och boskapsskötseln för att höja landsbygdsbefolkningens inkomster upp till det nationella genomsnittet fram till 2020. En åtgärd som främst skulle gynna tibetanerna. Ytterligare satsningar skall göras på infrastruktur, ansvarsfull gruvbrytning, turism och gränshandel för att utveckla ekonomin. Dessa lösningar kan vara verkningsfulla för att överbrygga de ekonomiska klyftorna givet att tibetanerna blir delaktiga i utvecklingen. Att de etniska motsättningarna minskar är inte lika självklart.

Den tredje frågan, buddhismen och Dalai Lama, hänger naturligtvis samman med de två andra men det är den som ger tibetanerna en särställning bland Kinas etniska minoriteter. Här talar mötet om att ”säkerställa den normala ordningen för tibetansk buddhism”. All form av religion och annan auktoritet som ligger utanför partiet är ett potentiellt hot mot det kommunistiska maktmonopolet och detta blir speciellt tydligt med Dalai Lama som kan verka som en internationell opinionsbildare. Taktiken fram tills idag har varit att fördöma Dalai Lama och undvika verkliga samtal och försöka få tibetanerna att glömma buddhismen till förmån för den kommunistiska ”ekonomismen”. Det verkar inte vara en framgångsrik väg och i takt med att kineserna blir rikare går det att spåra ett andligt sökande även i Kina.

Lösningen på Tibetproblemet för Kinas kommunistiska parti tycks vara att ignorera frågan om demokratisering och Dalai Lamas inflytande på den tibetanska nationen till förmån för att överösa Tibet med pengar och försöka köpa över tibetanerna till Kina. Det är en högst tvivelaktig strategi. Människan lever inte av bröd allena.

DN har publicerat ett läsvärt reportage från Tibet om dagens svåra situation.

Det första inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (1) – Ny guvernör

Det tredje inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (3) – Nya förhandlingar

Fler artiklar på ämnet:

• Har Kina en plan för Tibet? (3) – Nya förhandlingar
• Har Kina en plan för Tibet? (1) – Ny guvernör
• Panchen Lama – religiös och politisk bricka i kampen om Tibets folk