Den ekonomiska tillväxten i Tibet uppgick till 11, 4 % under de första nio månaderna 2009, vilket skall jämföras med en tillväxt på 7,7 % för Kina som helhet. Investeringarna sköt upp med 33,7 % och detaljhandeln växte med 23,9 % och industriproduktionen ökade med 12 %. Detta är ekonomiska tillväxtsiffror som får vem som helst att bli grön av avund. Har den kinesiska regeringen lyckats med sin utvecklingsstrategi av den västra delen av Kina? Svaret beror troligen i hög grad på vem man frågar i Tibet.
Inkomsterna för stadsbefolkningen ökade 8,5 % till drygt 10 200 kinesiska yuan per person (en yuan motsvarar ungefär en krona) och inkomsterna för landsbygdsbefolkningen ökade med 15,5 % till c:a 2 300 yuan per capita. Bakom dessa siffror döljer sig mycket stora skillnader mellan landsbygd och städer och mellan tibetaner och inflyttade hankineser och kinesiska muslimer. Andrew M. Fischer pekar i sin mycket intressanta bok ”State Growth and Social Exclusion in Tibet” utgiven i Köpenhamn 2005 på NIAS Press ut ett antal problem med den tibetanska ekonomiska tillväxten som är värda att komma ihåg.
Det första gäller sammansättningen av befolkningen i Tibet. Enligt folkräkningen från år 2000 utgjorde tibetanerna fortfarande över 90 % av invånarna i Tibet, militära styrkor oräknade. Den nya folkräkningen 2010 bör ge viktiga svar på hur stor inflyttningen av hankineser varit till Tibet under de senaste åren. Av tibetanerna bor fortfarande 85 % på landsbygden och 15 % i städerna. Utvecklingen av jordbruket har därför särskilt stor betydelse för inkomstutvecklingen för de etniska tibetanerna. Vi ser av statistiken ovan att inkomstskillnaderna mellan stad och landsbygd är mycket stora. Stadsbefolkningen har mer än fyra gånger högre inkomster än landsbygdsbefolkningen. De som bor på landsbygden är till 97 % tibetaner.
Det andra är sammansättningen av tillväxten i Tibet. Den största delen av den ekonomiska tillväxten under de senaste åren har kommit i servicesektorn och byggsektorn. Tillväxten i servicesektorn har letts av en administrativ expansion av statliga organ samt en tillväxt av detaljhandeln och turistnäringen. Nära fem miljoner turister besökte Tibet under de första nio månaderna 2009. Drygt 90 % av dessa turister var kineser som nästan undantagslöst reser på en organiserad paketresa med en kinesisk resebyrå, bor på hotell ägt av kineser och handlar i kinesiska affärer.
Ett av de stora problemen för tibetanerna i Tibet är den låga utbildningsnivån. Fortfarande har 85 % av befolkningen ingen utbildning eller endast grundläggande utbildning. Utbildningssystemet i Tibet har en för låg andel högstadier och gymnasier som möjliggör för Tibetaner att ta sig ur sin dåliga utbildningssituation. Då en betydande andel av tillväxten kommit inom den administrativa sektorn har de 15 % av tibetanerna som har utbildning klarat sig relativt väl. Inom byggsektorn besätts de kvalificerade jobben nästan undantagslöst av hankineser från andra provinser. Industrin är dåligt utvecklad mycket beroende på det ogynnsamma geografiska läget och kan inte suga upp arbetskraft som i andra delar av Kina.
Jordbruket i Tibet har begränsade möjligheter att suga upp arbetskraft varför en ökande migration från landsbygd till stad tog sin början på 1990-talet i Tibet. Vad tibetanerna möter i städerna är en knivskarp konkurrens från hankineser och kinesiska muslimer om jobben. De flesta som flyttar till Tibet från andra provinser har en i genomsnitt högre utbildningsnivå än tibetanerna. Kunskaper i kinesiska värderas idag högt på arbetsmarknaden i Lhasa och Shigatse. Jobben vid de tillfälliga påhuggen på de många byggena eller som anställd i affär, på hotell eller restaurang går därför ofta inte till tibetaner. Det finns en tydlig tendens att den ekonomiska utvecklingen springer förbi tibetanerna. Tibetanerna riskerar att bli en etniskt baserad underklass i Tibet. För att motverka att denna utveckling krävs omfattande satsningar på utbildning av tibetaner i Tibet och förmodligen att inflyttningen till Tibet begränsas för att under en period lätta på trycket på arbetsmarknaden.
De ekonomiska vinnarna i dagens Tibet är de högutbildade kineserna och tibetanerna. De som kan skaffa sig i ett jobb i den växande stat- och partiadministrationen. Förlorarna är de lågutbildade tibetanerna i städerna och på landsbygden. Risken för ett tibetanskt missnöje är stor och därmed kan den av regimen så högt prisade stabiliteten vara i fara.
English 
Svenska
[…] i Beijing. Jag har i tidigare inlägg beskrivit problemen kring den ekonomiska utvecklingen i Tibet och det missnöje som finns i Xinjiang och de arbetsmöten som hållits specifikt om dessa […]