Enligt en ny rapport (pdf) från International Crisis Group (ICG) tar kvinnor en allt större och mer aktiv roll i det underjordiska Islamiska befrielsepartiet, Hizb ut-Tahrir al-Islami (HTI) i Kirgizistan. Partiet, som betraktas som ett hot av regeringen och är förbjudet och terroriststämplat i alla de centralasiatiska länderna, tycks under senare år ha vuxit starkt, framförallt i de södra delarna av landet och kan idag ha uppemot 8000 medlemmar varav mellan 800 och 2000 antas vara kvinnor. I en tidigare rapport (pdf) från 2003 har ICG bedömt det totala antalet medlemmar i hela Centralasien till högst 20000. I samma rapport uppskattades den troliga siffran i Kirgizistan till mellan 1000 och 2000. Det skulle innebära att partiet vuxit betydligt under senare år. Troligen är det dock framförallt i just Kirgizistan som ökningen skett och det totala antalet i Centralasien behöver inte ha förändrats. Siffrorna är också mycket osäkra, eftersom partiet organiserar sig underjordiskt och det dessutom är svårt att fastställa vilka som är egentliga medlemmar och vilka som bara är sympatisörer.
HTI har funnits i över 50 år och är spritt i stora delar av världen. Grundaren, palestiniern Taqiuddin an-Nabbani var delvis inspirerad av det egyptiska Muslimska brödraskapet (Al-Ikhwan al-Muslimun), men HTI fick snabbt en tydligare revolutionär inriktning. Målet är återupprättandet av ett muslimskt kalifat som ska omfatta hela den muslimska gemenskapen, umma. Islam betraktas som ett heltäckande ideologiskt system som bör reglera både privatliv, politik och lagstiftning. Sociala frågor utgör ett viktigt fokus, både i partiets ideologi och i dess praktiska verksamhet. Den norska islamologen Anne-Sofie Roald menar, i sin bok Women in Islam: the Western Experience (Routledge, London 2001), att HTI har en tydlig strävan efter ideologisk centralisering, dvs. att alla lokalgrupper ska sprida samma budskap. Detta skiljer dem från bl. a. det Muslimska brödraskapet som tillåter en högre grad av lokal anpassning. Hon påpekar dock att det i praktiken sker lokala anpassningar, framförallt i sociala frågor. Partiet organiserar sig i celler om 5-7 personer, varav endast en har kontakt med någon på nästa nivå i hierarkin. Detta har fått en del forskare att jämföra HTI med det ryska Bolsjevik-partiet före revolutionen 1917. Historikern Adeeb Khalid anser till exempel, i sin bok Islam after Communism: Religion and Politics in Central Asia (University of California Press, Berkeley 2007), att HTI:s ideologiska rötter står att finna i den moderna tidens revolutionära rörelser snarare än i den islamiska historien. Partiet förespråkar dock inte våld som kampmetod och det finns än så länge inga bevisade kopplingar till våldsamma aktiviteter.
ICG-rapporten frågar sig vad det är som lockar kvinnor till HTI i Kirgizistan, och kommer – inte oväntat – fram till att orsaken är en kombination av sociala frågor (usel ekonomisk situation, utbredd korruption mm.) och ett ökat intresse för islam, framförallt bland yngre personer som vuxit upp eller nått vuxen ålder efter Sovjetunionens fall. Den praktiska sociala verksamheten tycks också bidra starkt till partiets attraktionskraft i Kirgizistan. Partiet organiserar bland annat daghem och fritidsverksamhet för skolbarn. Trots att partiet ideologiskt anser att kvinnans främsta ansvarsområde är skötsel av hem och barn underlättar man alltså på detta sätt för kvinnor att yrkesarbeta och därmed klara sig bättre i den svåra ekonomiska situation som råder. Dessutom tycks partiet innebära en bättre möjlighet för kvinnor att engagera sig i sin religion än de traditionella moskéerna i området, där kvinnor har litet eller inget utrymme. Dessa moskéer är dessutom är kontrollerade av staten och därmed betraktade med stor misstänksamhet av många.
HTI började etablera sig i Centralasien i mitten av 1990-talet, från början huvudsakligen i Uzbekistan där statens attityd mot partiet snart hårdnade. Många HTI-aktivister tycks sedermera ha flytt över gränsen till Kirgizistan och fortsatt sin verksamhet i Osh och andra mindre städer i södra delen av landet, där Bisjkek-regeringen inte förmår hålla en strikt kontroll. I Osh finns också en stor uzbekisk befolkningsgrupp, och hittills har HTI:s aktivister i Kirgizistan främst rekryterats bland etniska uzbeker. Partiet har dock en tydlig ambition att överskrida etniska gränser och istället betona den muslimska gemenskapen, och på sistone har man rekryterat allt fler etniska kirgizer, också i norra delen av landet.
I bakgrunden finns en splittring mellan norra och södra delen av landet. Splittringen är inte bara etnisk utan handlar till stor del om skillnader i livsstil mellan storstad och landsbygd/småstad. Den som reser från Osh till Bisjkek ser tydligt att det är mer än en slingrande vägsträcka genom bergen som skiljer de båda städerna åt. Medan folklivet i Osh domineras av beslöjade kvinnor och skäggiga män i traditionella kläder präglas Bisjkek till stora delar av en mer västerländsk livsstil. För många unga på landsbygden och i småstäderna tycks storstadens sekulära livsstil ha förlorat sin attraktionskraft, delvis beroende på bristande förtroende för den politiska och ekonomiska eliten. Istället söker man sig till andra ideal, och det är här HTI kommer in i bilden.
Enligt ICG-rapporten föreligger inget omedelbart hot mot Kirgizistans framtid som sekulär stat, men i förlängningen finns risk för allvarliga oroligheter om inget görs åt de sociala problem som är en del av förklaringen till HTI:s popularitet. Regeringen får också hård kritik för sina motåtgärder, som hittills mest bestått av lagstiftning och repression. Efter oroligheter i byn Nookat i närheten av Osh i samband med avslutningen av ramadan förra året dömdes 32 misstänkta HTI-aktivister till långa fängelsestraff. Enligt ICG riskerar den hårdföra attityden från statens sida snarare att öka missnöjet och därmed grogrunden för HTI:s rekrytering. Frågan är vad som skulle hända om man istället släppte in partiet i politiken. Från grannlandet Tadzjikistan finns exemplet med Islamic Renaissance Party of Tajikistan (IRPT), vilka under senare år tycks ha anpassat sig till landets politiska spelregler. Jämförelsen haltar dock. IRPT bestod redan från början av olika falanger och dess centrala ledning hade ingen uttalad ambition att skapa en islamisk stat. Dessutom har IRPT en starkare lokal prägel, medan HTI är en internationell organisation med en relativt enhetlig ideologi.
English 
Svenska
[…] ett starkt tryck på landet, bland annat vad gäller kontroll av islamistiska rörelser (se också tidigare inlägg) och energipolitik – Kirgizistan är bl a beroende av uzbekisk gas, något man försöker […]
[…] Hizb ut-Tahrir, som tycks ha varit mest framgångsrik i södra Kirgizistan under senare år. (Se tidigare inlägg om Hizb ut-Tahrir i Kirgizistan.) De har som uttalad ambition att överbrygga etniska motsättningar, för att istället ta fasta […]