Även om stora variationer finns har samtliga centralasiatiska länder ett gemensamt arv vad gäller kvinnans roll som samhällsaktör, grundat å ena sidan i den sovjetiska samhällsbyggnadens principer och faktiska konsekvenser, å andra sidan i en traditionell, lokal samhällsstruktur. En tredje faktor som sedan påverkat situationen i olika grad i de fem länderna är förändringarna i samband med den politiska och ekonomiska transformationen.
Tradition och sovjetisering
Det sovjetiska systemet gav på papperet långtgående jämställdhet, men i praktiken, framför allt från och med 1950-talet, kom kvinnans roll i det offentliga att inskränkas kraftigt. Det försovjetiska samhället baserades på traditionella familjestrukturer, men här fanns en avgörande skillnad mellan bofasta och nomadiska samhällen i synen på kvinnans roll. Släktskapsbanden var i vissa områden uttalat överlagrade av större maktstrukturer (”klaner”), och en lokal, traditionell, till stora delar sufibaserad, form av islam.
I samtliga fem länder har trenden sedan självständigheten varit att återuppväcka valda delar av det traditionella samhället som del i ett medvetet nationsbyggande. Samtidigt har kvinnorna, liksom i andra postsovjetiska länder, drabbats hårdast av övergången till marknadsekonomi genom ökad konkurrens på arbetsmarknaden och avskaffandet av sociala förmåner.
Det innebär ofta i praktiken att kvinnans roll formas av en kombination av traditionella ideal och den ”dubbla börda” hon råkat i som ett arv av den sovjetiska familjepolitiken med resultatet att hon utestängs från det offentliga samhällets inflytandesfärer.
Civilsamhälle och religionens återkomst
Generellt har trenden gått mot en minskad roll för kvinnor i beslutsfattande ställning efter självständigheten. Inom politiken försvann det sovjetiska kvoteringssystemet, och även om försök till återinförande har gjorts i vissa länder är andelen kvinnor lägre och det faktiska inflytandet kanske än mindre.
Det talas ofta om en ny muslimsk väckelse i de centralasiatiska länderna och klart är att religionen från att ha varit aktivt motarbetad under sovjettiden fått en ökande roll, särskilt i de fattigare republikerna Kirgizistan och Tadzjikistan. Traditionell sufism har också fått konkurrens i och med stöd från resursrika arabländer och att unga studerar vid islamiska institutioner utomlands. I det traditionella bofasta samhället var åtskildhet (purdah) mellan könen normen, men kvinnor hade också en viktig roll att spela som muslimska lärare och rådgivare. Den utifrån kommande islam har en ofta radikalt traditionalistisk syn på kvinnans åtskildhet och står inte bara i kontrast till den sovjetinspirerade modernisering, som fortfarande har starkt officiellt stöd i regionen, utan också till det traditionella samhället.
Det faktum att kvinnor till stor del utestängts från beslutsfattande och från det ekonomiska livet innebär däremot att deras andel i icke-statliga organisationer (NGO:er) som verkar för samhällsförändring och mänskliga rättigheter är stor; totalt sett över 50% i de fem centralasiatiska länderna.
I Kazakstan har exempelvis en ny jämställdhetslagstiftning gradvis växt fram och kvinnorättsorganisationer tillhör de mer aktiva inom det kringskurna civilsamhället. Det finns också starka krafter som verkar för kvinnors deltagande i näringslivet, något som är av betydelse för både kvinnors sociala oberoende och för minskningen av fattigdom och ekonomiskt utanförskap.
Kirgizistan blev i april 2010 när president Kurmanbek Bakijev tvingades ur landet ett undantag från trenden i Centralasien att det styrande skiktet går mot en allt mer konsoliderad maktposition. Landet fick efter upproret regionens första kvinnliga president, Roza Otunbajeva, och en ny konstitution som ger parlamentet mer makt. Det kvinnliga deltagandet i NGO-verksamhet är traditionellt starkt och i vilken grad kvinnor deltar i omformningen av landet och omfördelningen av makten samt hur detta kommer att påverka kvinnors rättigheter är en fråga som kan få vidare betydelse i regionen.
English 
Svenska