SCO (Shanghai Cooperation Organization) håller 2012 sitt årliga toppmöte i Beijing. På dagordningen står förutom de sedvanliga hyllningstalen om ökat samarbete och fördjupad ekonomisk integration en rad knivigare frågor som Natos uttåg ur Afghanistan och den hotande ekonomiska nedgången i Europa och USA. De viktigaste samtalen kommer med säkerhet att föras på bilateral nivå och utanför rampljuset. SCO har utvecklats till ett viktigt samtalsforum för medlemsländerna både multilateralt och bilateralt där de västliga demokratierna varken har tillträde eller inflytande och det är säkert så både Kina och Ryssland vill ha det. Den kinesiska ledningen solar sig i glansen av internationell uppmärksamhet och gläds åt att ha skapat en följsam organisation där USA inte finns med. Strävan är att SCO utvecklas till en del i den kinesiska visionen för Xinjiang och Afghanistan.
Upprinnelsen till SCO finns i det avtal om militär avspänning som undertecknades 1996 i Shanghai av ledarna för Kazakstan, Kina, Kirgizistan, Ryssland och Tadzjikistan, som då kallades Shanghai Fem gruppen. År 2001 återvände gruppen till Shanghai för att grunda SCO och nu bjöds även Uzbekistan in att delta. Från toppmötet i Sankt Petersburg 2002 har ambitionerna om samarbete successivt utökats till att omfatta ekonomi men även kultur. Under de senaste tio åren har Indien, Iran, Mongoliet och Pakistan fått status som observatör och Vitryssland och Sri Lanka har status som dialogpartner. 2012 knackar Turkiet på dörren för att få delta i samarbetet.
Förutom presidenterna för medlemsländerna kommer även presidenterna från Afghanistan, Iran och Pakistan till SCO-mötet i Beijing. Såväl Pakistan som Iran kommer att bli nyckelländer när väst drar sig ur Afghanistan 2014 och de har traditionellt positionerat sig på olika sidor i striderna i Afghanistan. Det är viktigt för SCO att ha dessa länder som observatörer men knappast inte som medlemmar med den risk för polarisering och religiös dogmatism som då skulle riskera att föras in i organisationen. Eliterna i Centralasien och Ryssland kännetecknas fortfarande av den sovjetiska misstänksamheten mot religion. Med så många nyckelpersoner på plats kan man anta att Ryssland, Kina och Iran sannolikt diskuterar det iranska kärnkraftsprogrammet och att Kina och Iran dryftar säkerställandet av fortsatta oljeleveranser.
Organisationens ursprungliga syfte att arbeta för säkerhet och stabilitet mellan medlemmarna och att demarkera gränserna har i stort sett uppnåtts; för Kinas del genom en rad bilaterala gränsavtal. Kinas önskan om att länderna i Centralasien inte skulle tjäna som brohuvuden för uigurisk eller kinesisk opposition har också infriats. SCO har i stora stycken anammat den kinesiska doktrinen om kampen mot de tre onda: mot separatism, terrorism och extremism. Denna ideologi utvecklades ursprungligen för att användas mot oppositionella tibetaner och uigurer i Kina och utanför. Under senare år har den ekonomiska aspekten trätt i förgrunden och organisationen arbetar med att underlätta handel och öka transportkapaciteten mellan medlemsländerna. Bakom många av dessa initiativ ligger naturligtvis ett kinesiskt egenintresse att säkra landbaserade råvaruleveranser och transportleder som inte går genom det känsliga Malackasundet. Från 2002 har SCO även haft kulturellt samarbete med konstfestivaler och folkdansuppvisningar.
Xinjiang en nyckelregion i Kinas Centralasienstrategi
Kina har sedan en tid tillbaka betraktat det autonoma området Xinjiang som ett brohuvud för förbättrade kommunikationer och utökad handel mot Centralasien och Sydasien och här passar den kinesiska strategin och SCO:s samarbetsdokument som hand i handske; kanske inte så märkligt eftersom SCO-kansliet ligger i Beijing. Viceguvernören för Xinjiang, Shi Dagang (史大刚), illustrerade Xinjiangs centrala läge för Kina och SCO på en presskonferens den 5 juni 2012 med att konstatera att Xinjiang har en 5 743 kilometer lång gräns med åtta länder varav Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan redan är medlemmar i SCO och de återstående fyra: Mongoliet, Afghanistan, Pakistan och Indien är associerade med SCO på olika sätt.
Kina har under de senaste 15 åren genomfört en kraftig utbyggnad av infrastrukturen vad avser såväl järnvägar som vägnät i Xinjiang och transporterna sker nu snabbt och effektivt fram till gränspassagerna i exempelvis Khorgos (Kazakstan) och Irkhestam (Tadzjikistan). Problemen idag finns framför allt i länder som Kirgizistan och Tadzjikistan som inte har egna resurser att underhålla befintlig infrastruktur och än mindre att bygga ny. Kina har dels allmänt genom att ta upp och diskutera frågan i olika SCO-fora och dels konkret genom krediter och gåvor försökt påverka och påskynda utbyggnaden av infrastruktur i Centralasien. Kina skickar ofta hela brigader med såväl ingenjörer som arbetare som utför allt arbete utan att använda sig av lokalt anställd arbetskraft.
Shi Dagang berättade om ambitionerna att öka Xinjiangs handel med Indien. Av historiska och geografiska skäl saknas det en gränsövergång mellan Xinjiang och Indien. Indien betraktar det kinesiskkontrollerade området Aksai Chin som sitt. Handeln mellan Xinjiang och Indien sker idag via tredje land, oftast genom att handelsmän från Indien och Xinjiang träffas i Rawalpindi i Pakistan för att göra upp affärer. Guvernören för Xinjiang, uiguren Nur Bekri, var i november 2011 i Indien i spetsen för en stor handelsdelegation för att försöka öka handeln. En annan kinesisk ambition är att göra staden Kashgar i sydvästra Xinjiang till ett centrum för handeln mellan länder i Centralasien och Sydasien.
Situationen i Xinjiang är politiskt stabil efter oroligheterna i Ürümqi i juli 2009 men spänningen mellan de muslimska och turkisktalande uigurerna och hankineserna finns kvar under ytan och har blossat upp några gånger i form av lokala våldsdåd bland annat i Kashgar och Hotan under 2011. Motsättningarna har flera orsaker men de viktigaste är att uigurerna upplever restriktionerna mot Islam och uiguriskans minskade roll som en attack mot den uiguriska kulturen. Den stora inflyttningen av hankineser sedan 1949 och den därmed ökande andelen kineser i Xinjiang liksom uigurernas ekonomiska marginalisering under den senare delen av reformperioden, sedan början på 90-talet, har inte heller bidragit till den officiellt så omhuldade vänskapen mellan folken.
Afghanistan, SCO och Kina
I takt med att Natos och USA:s uttåg ur Afghanistan 2014 rycker närmare blir det nödvändigt för SCO att fundera kring organisationens framtida roll i Afghanistan. Ett tydligt bevis för detta är att den afghanske presidenten, Hamid Karzai, har inbjudits att delta i mötet. Även den pakistanske presidenten är på plats. Turkmenistan, Uzbekistan och Tadzjikistan har landgränser till Afghanistan och kommer att påverkas vid uttåget. Blir det ett inbördeskrig i Afghanistan så finns det naturligtvis stora risker att konflikten spiller över till hela regionen och inte minst till Tadzjikistan, men även en ökad regionalisering av Afghanistan med större inflytande för lokala krigsherrar kan bli problematisk. Redan idag påverkas Tadzjikistan och Kirgizistan på ett fundamentalt sett av den narkotikasmuggling som sker genom länderna. Narkotikahandeln är idag en stor och viktig del av de nationella ekonomierna och korruptionen är endemisk. Narkotikabeslagen minskar år från år i Centralasien samtidigt som mängden narkotika genom Centralasien ökar vilket kan utläsas av att antalet missbrukare i Ryssland och Europa med största sannolikhet ökar.
Kina har en cirka nio mil lång gräns till Afghanistan. Det afghanska ”fingret”, Wakhankorridoren, kom till under 1800-talet för att undvika att de dåvarande Ryska och Brittiska imperierna skulle gränsa till varandra. Idag saknas helt infrastruktur för direkt handel mellan Afghanistan och Kina. Handeln måste gå via tredje land, dvs via Tadzjikistan eller Pakistan. I samband med Hamid Karzais besök planerar Kina och Afghanistan att underteckna nya avtal om samarbete. Kina har aktivt strävat efter att utveckla sina ekonomiska relationer med Afghanistan främst inom gruvnäringen och den kinesiska investeringen på 4,4 miljarder USD i koppargruvan i Aynak är den hittills största utländska investeringen i Afghanistan. Kinesiska militära insatser eller ens träning av den afghanska polisen är inte sannolika. Ökad handel och ekonomisk utveckling kommer under överskådlig tid vara den kinesiska ambitionen i området och ovilligheten att ta på sig ett regionalt säkerhetsansvar är mycket stor.
English 
Svenska
[…] som blir höjdpunkten på Kinas ordförandeskap i organisationen. Som Johan Fresk nyss påpekade här verkar dock de intressantaste diskussionerna försiggå bilateralt vid sidan av […]