ICCEES: dag 2

Andra dagen bjöd bland annat på en paneldiskussion om KIRGIZISTAN. Från början var den nog tänkt att representera olika aspekter på förhållandena under Bakijevs hårdnande regim, men efter att Bakijev störtats i april och de blodiga konflikterna mellan kirgizer och etniska uzbeker i juni har ju landet blivit relevant av helt andra anledningar. Paneldeltagarna hade lyckats bra med att uppdatera agendan och det blev intressanta spekulationer bl a om läget inför det planerade parlamentsvalet i oktober (Rubén Ruiz Ramas), som kan förväntas bli en hård kamp. I och med den nya konstitutionen har ju parlamentet fått en betydligt viktigare roll – även om Eugene Huskey, som satt i publiken och just kommit hem från ett besök i landet, påpekade att det knappast är fråga om ett parlamentariskt system ens nu, då presidenten behåller viktiga befogenheter. En möjlig farhåga i det instabila läget kunde ju för övrigt vara risken för att det bildas flera maktcentra. Ruiz Ramas var dock optimistisk och trodde att ett ökat fokus på parlament med fria val skulle öppna upp för koalitionsbygge.

Professor Eugene Huskey

En annan fråga som diskuterades, bl a av Stefanie Ortmann, var anledningen till Rysslands passiva hållning. President Roza Otunbajeva lär ju uttryckligen ha begärt militär assistans när oroligheterna i söder utbröt. Det är dock ett tag sedan Ryssland ingrep militärt i Centralasien och dessutom kan president Medvedev ha svårt att motivera flera döda soldater i utlandsinsatser efter Ossetienkriget. Att ’spelet’ med USA i regionen trappats ned kan också vara en förklaring. Hur det än är med det finns det tecken på att Ryssland för diskussioner med Otunbajeva-regeringen, kanske om den bas nära Osj i söder som var på tapeten för ett tag sedan. Det vore i så fall viktigt för Ryssland inte bara för att stärka inflytandet i den volatila Ferganadalen, men också för att stävja transporten av afghanska droger, när nu heroinmissbruk har seglat upp som ett stort problem i Ryssland – som ju redan har stora demografiska svårigheter.

Någon vidare positiv bild av framtiden för Kirgizistan gick vi nog inte därifrån med. Kontentan av konfliktforskare John Heathershaws inlägg blir att det svårligen gick att förutse de etniska problem som nu skapat ännu ett svårt trauma mellan uzbeker och kirgizer. Som Marlène Laruelle (Johns Hopkins) visar har problemen förstärkts i och med Bakijevs kirgizifieringspolitik. Dessutom, som Asel Doolotkeldijeva konstaterar, har de flesta institutioner för konfliktlösning (kurultai-råd, aksakal-systemet, lokala NGO:er m fl) inte visat sig kunna stoppa konfrontationerna.

Säkerhetssituationen i regionen behandlades i paneldiskussionen SECURITY IN CENTRAL ASIA, som leddes av Ingemar Oldberg från Utrikespolitiska Institutet. Intressantast var Aigerim Shilibekova från Eurasian National University i Astana, som listade regionala organisationer och säkerhetssamarbeten i Centralasien. Regionalt samarbete tillhör ju som bekant inte de centralasiatiska ländernas främsta meriter och man kan konstatera att det inte finns någon organisation eller samarbetsform som enbart inkluderar de fem länderna. I stället riskerar de i organisationer som CSTO (Collective Security Treaty Organization) och Shanghai-organisationen (SCO) utsättas för externa staters agenda. Även om man kan hävda att det potentiellt ger länderna chansen att balansera ambitionerna hos Kina, Ryssland och USA (Kazakstan är t ex ganska aktivt i NATO:s Partnership for Peace (PfP)-program) verkar det sällan leda till någon bestående enighet länderna emellan. Shilibekova pekar också på (dock utan att konkretisera) att Kazakstans OSSE-ordförandeskap har flyttat gränserna för Europas säkerhet till Centralasien (Kazakstan är ju för övrigt sedan i juni även ordförande i SCO, något som inte har uppmärksammats särskilt mycket).

Men hur man än vänder på saken är det svårt att inte se de blodiga händelserna i Kirgizistan under våren och sommaren som ett misslyckande för de regionala säkerhetsmekanismerna. Inte minst gäller väl det CSTO, som har en uttalad säkerhetsagenda. Anledningar till och konsekvenser av det kan det vara intressant att återkomma till här på forumet framöver.

En panelsession som verkar ha varit intressant under andra dagen, men som jag själv tyvärr inte var med på (men det finns det andra som var), var diskussionen om relationerna mellan Väst och Ryssland efter ’kriget mot terrorn’ och Georgienkriget 2008 med John Russell, Richard Sakwa och John Dunlop (känd för kaukasusintresserade genom sina insatta bidrag om bakgrunden till Tjetjenienkrigen).

Fler artiklar på ämnet:

• ICCEES: dag 5-6
• ICCEES: dag 3-4
• Kina och Centralasien 2014