Förlusterna stiger för Nato och USA i Afghanistan och under juni 2010 har 100 västsoldater dödats i striderna mot talibanerna, se SvD. De senaste förlusterna var fyra norrmän som under en kolonnkörning föll offer för en vägbomb. Det har varit den blodigaste månaden för de internationella styrkorna sedan invasionen av Aghanistan hösten 2001. Afghanska militära och civila förluster är okända men naturligtvis mångdubbelt högre. De stigande förlusterna kommer vid en kritisk tidpunkt för den internationella insatsen i Afghanistan, se DN, SvD och VG.
President Obama har just avskedat befälhavaren för Isaf- styrkorna Stanley McChrystal och ersatt honom med David Petraeus. Den officiella orsaken till McChrystals avsked var de uttalanden om olika medlemmar han gjorde i en intervju i tidningen Rolling Stone. Det har emellertid börjat cirkulera uppgifter om att det fanns mer djupgående skillnader i synen på kriget i Afghanistan mellan president Obama och general McChrystal och att det i skälva verket var dessa meningsskiljaktigheter som var orsaken till avskedandet. I grunden handlade det om skillnader i tidsperspektiv. Obama vill se resultat inom månader för kunna påbörja ett tillbakadragande i god tid före presidentvalskampanjen 2012. McChrystal såg kriget dra ut över flera år och med stora risker och potentiella förluster i synnerhet med en strategi som syftar till att minska civila offer i striderna och försöka vinna över afghanerna. McChrystal väljer nu enligt en armétalesman att gå i pension, se SvD, DN och VG.
Grundproblemet är den nervositet och oklarhet som finns hos president Obama och hans medarbetare i deras syn på och strategi för hur kriget i Afghanistan skall föras. CIA-chefen Leon Panetta har också dragit sitt strå till stacken genom att å ena sidan säga att talibanerna är tuffare än vi trodde och å den andra att talibanerna inte har varit så svaga sedan hösten 2001, och i nästa andetag säga att allt i slutändan beror på om afghanerna själva lyckas ta ansvar för säkerheten. Regeringarna i Kabul och Islamabad noterar naturligtvis den amerikanska nervositeten och en osäkerhet sprider sig i regionen om hur uthålliga amerikanerna kommer att vara i Afghanistan. Vi har därför under 2010 sett en sällsynt ström av möten mellan afghanska och pakistanska militärer och politiker. Riktlinjer dras upp för Afghanistan efter Isaf. Pakistan vill naturligtvis försäkra sig om ett ett avgörande inflytande.
Den lösning som antyds eller man kan gissa sig till ger anledning till stor oror inte bara internationellt men också i Afghanistan. Grundidén om att försöka integrera talibaner på lägre nivå lanserades tidigare i år på en fredsjirga och möttes med försiktigt positiva kommentarer i alla fall internationellt. Det finns tecken som tyder på att Afghanistan och Pakistan planerar att gå betydligt längre än så. Ett av de starkaste militära nätverken som strider mot Isaf och inte explicit är talibaner är Haqqani-gruppen i Norra Waziristan i Pakistans FATA-område. Det har spekulerats i en uppgörelse mellan Pakistan, Afghanistan och Haqqani-gruppen, vilket kraftigt skulle försvaga talibanernas position och potentiellt kunna leverera säkerhet till Afghanistan. Haqqani-nätverket har under lång tid skyddat al-Qaida terrorister och att de skulle vara beredda att dumpa dessa ter sig ytterst osannolikt. Den här typen av pashtunska, drygt 40 % av befolkningen i Afghanistan, samtal får alla varningsklockor att ringa hos tadzjiker och hazarer och de kommer att motsätta sig alla former av fredsöverenskommelser som ger talibaner eller dess allierade grupper makt i Afghanistan. Den afghanska regeringen liksom CIA-chefen Leon Panetta avvisar att ett fredsavtal med Haqqani-gruppen mäklat av Pakistan skulle vara under diskussion. David Petraeus kommer att behöva såväl sin militära som politiska skicklighet för att hantera den alltid lika komplicerade frågan om Afghanistan.