Ny strategisk front eller personlig desperation? Ryska terrordåd ger många förlorare

Det är inte säkert att det framkommer klara bevis för vem som bär ansvaret för attackerna idag i Moskvas tunnelbana (DN, SvD, GP, Sydsvenskan). Den officiella versionen som kommer att presenteras efter händelserna brukar sällan i detalj redovisa sina bevis och det finns anledning att tro att politiska överväganden spelar in i slutsatserna. Att en rebellrörelse tar på sig attentatet är inte heller något säkert bevis, eftersom man kan se anledningar för de stridande att vilja höja sin profil, särskilt efter den senaste tidens bakslag för islamisterna i Kaukasus.

Se också kommentarer till likvideringen av de högt uppsatta islamisterna Anzor Astemirov och Said Burjatskij under de senaste veckorna.

Det har dessutom förekommit attentat i stort sett varje vecka de senaste månaderna mot myndigheterna i framför allt republikerna Ingusjien och Dagestan. Därtill kommer att antalet ”specialoperationer” mot rebellerna har ökat, som den i början av februari, då inte bara ett antal stridande utan även några lökplockande tjetjener som befann sig i närheten omkom (se Kalle Kniiviläs blogg).

Mot den bakgrunden kunde man spontant vänta sig två saker. Dels att ledningen för det Kaukasiska Emiratet, den islamiska virtuella staten i Nordkaukasus som utropades i Tjetjenienkrigens efterföljd, planerar hämndaktioner. Dels att ryssar i gemen borde ha känt på sig att något sådant här skulle kunna hända. Men det är inte självklart att något av det är sant.

Återigen rör det sig enligt de preliminära rapporterna om kvinnliga självmordsbombare. Första gången den typen av attentat inträffade i Moskva var 2003, då 15 personer på en utomhuskonsert föll offer för sprängladdningar funna hos två kvinnor. I Tjetjenien genomförde inte långt dessförinnan en kvinnlig självmordsbombare ett mordförsök på Achmad Kadyrov, den putintrogne nuvarande tjetjenske presidenten Ramzan Kadyrovs far. Dessutom var flera av gisslantagarna kvinnor vid det traumatiska gisslandramat på Dubrovkateatern i Moskva 2002, då totalt ungefär 170 personer omkom, liksom vid gisslantagningen vid skolan i Beslan 2004 med långt över 300 offer, varav 155 barn.

Varför? Liksom hela den ”wahhabitiska” islamistiska vågen i Kaukasus är fenomenet ett resultat av krigen i Tjetjenien. Efter över ett decennium av strider var det tjetjenska samhället så i grunden raserat att en stor del av människorna förlorat inte bara flera närstående utan även möjligheter att råda över sin egen framtid. UNICEF uppskattar t ex att en tredjedel av barnen lider av posttraumatisk stress. Kvinnor utsattes inte sällan för våldtäkter under ”upprensningsaktioner” av ryska trupper. Det antas att två av kvinnorna under Dubrovkadramat var systrar som rövats från sina hem och utsatts för gruppvåldtäkt. En mycket stor andel har också förlorat man, bröder eller andra närstående och möjligheten till utkomst. Dessutom kan en våldtäkt i ett samhälle som det traditionellt tjetjenska ofta innebära utfrysning och att giftermål blir en omöjlighet.

Vem som än eventuellt tar på sig attentatet – om det till slut blir kaukasiska islamister kan det liksom efter bombningen av tåget Nevskij Express 2009 tänkas bli Doku Umarov, upprorets högste ledare och emiren av Kaukasiska Emiratet – säger det inte automatiskt särskilt mycket om strukturen i organisationen eller planeringen bakom dådet. I dagsläget ligger det i flera separatisters intresse att visa upp en enad front. Om det sedan visar sig vara två kvinnor som genom att ha blivit födda i norra Kaukasus’ kaos berövats sina chanser till ett verkligt liv, då är de hädanefter automatiskt frontsoldater i den heliga kampen.

Det sägs från flera håll att de här attackerna kom oväntat. En ung man sade till RIA Novosti att han efteråt gick igenom nyheterna från Kaukasus på nätet och blev förvånad över hur mycket våld som försiggår där, nästan varje dag. Man tittar bort, förtränger, och förvånas.

Två kvinnor med kaukasiskt utseende misshandlades snart efter händelserna i Moskva av några unga män, rapporterar Echo Moskvy. Polisen ingrep, men inga fördömanden av sådana handlingar har hörts. Irina Lagunina på RFE/RL rapporterade att myndigheterna hade gjort uttalanden om att genomföra en DNA-analys för att avgöra om förövarna verkligen kommer från Kaukasus, något som givetvis knappast är tekniskt rimligt. Men hon reflekterar över ett faktum som har blivit tydligt även efter tidigare terroraktioner. Media, som ju till stora delar återspeglar Kremls officiella hållning, förmedlar bilden av ”terror från Kaukasus” utan att skilja på extremister och fredliga invånare.

För allmänheten i Ryssland som inte söker aktivt ges mycket få chanser att avgöra hur brett stödet verkligen är i de kaukasiska republikerna eller bland kaukasierna i Moskva för den här typen av handlingar, än mindre den fulla bakgrunden till hur det kan komma sig att detta stöd ändå finns hos en del av befolkningen. ”De har alltid hatat oss”, som en man sade till nyhetsmedia just efter dådet.

Islam är Rysslands näst största religion med flera miljoner anhängare, tillsammans med ortodox kristendom, buddhism och judendom ansedd som en inhemsk religion. I stället för att ena folket mot extremism och övergrepp riskerar tragedier av det här slaget att splittra Rysslands folk än mer.

Fler artiklar på ämnet:

• Doku Umarov, Domodedovo och vägen därifrån
• Oklart i ledningen för "Kaukasiska Emiratet"
• Kaukasiska islamistledaren Doku Umarov avsäger sig ledarskapet