Åtskilligt försenad har nu den oberoende internationella rapporten om augustikriget 2008 som startade i Sydossetien offentliggjorts, sponsrad av EU och utförd på uppdrag av Europeiska Rådet (Independent International Fact-Finding Mission on the Conflict in Georgia; IIFFMCG på sedvanlig elegant euro-akronymiska). Den drygt tusensidiga rapporten finns för nedladdning. Sedan arbetets start den 2 december i fjol har man med hjälp av ett antal experter företagit ett trettiotal resor, genomfört intervjuer och insamlat material. Målet var att belysa alla relevanta aspekter så noggrant och opartiskt det är möjligt. Man poängterar dock att man inte är en tribunal och att man endast kan närma sig en lösning genom att parterna uppnår en gemensam syn på vad som egentligen hände.
Några huvuddrag i slutsatserna:
– De öppna fientligheterna inleddes i och med Georgiens omfattande militära operation mot sydossetiska Tschinvali med omnejd natten till den 8 augusti. Denna attack var inte förenlig med internationell rätt.
– Man har inte kunnat belägga att en storskalig rysk truppförflyttning till Sydossetien hade skett före 8 augusti. Med anledning av det var de georgiska anfallen mot de ryska fredsbevarande styrkorna i Sydossetien samma natt inte heller de berättigade.
– De ryska styrkornas våldsanvändning indelar man i två faser. Den första, i försvar av de fredsbevarande trupperna, anses berättigad. Den andra, då ryska styrkor snart trängde in på georgiskt territorium utanför Sydossetien och Abchazien, kan inte anses ”ens avlägset förenlig” med hotet mot de fredsbevarande styrkorna.
”In a matter of a very few days, the pattern of legitimate and illegitimate military action had thus turned around between the two main actors Georgia and Russia.”
– Ryssland har använt två huvudargument för att motivera sitt ingripande. Dels hävdade man rätten till humanitär intervention, med hänvisning till ”folkmord” på ossetier. Slutsatsen är dock att man inte kunde finna att folkmord hade begåtts eller planerats och att den rättsliga grunden för ett sådant ingripande ändå är omtvistad (däremot fann man indicier för etnisk rensning av georgiska byar från ossetiskt håll).
– Den andra bevekelsegrunden är försvaret av ryska medborgare utomlands, något som finns inskrivet i den ryska konstitutionens artikel §61:2. Under internationell rätt däremot är principen inte allmänt accepterad och dessutom låg fokus inte på evakuering av medborgare. I det här sammanhanget påpekar man också att Rysslands utdelning av medborgarskap till stora delar av Abchaziens och Sydossetiens befolkning inte kan anses vara laglig.
I rapporten är man dock noga med att betona att man inte skall tillmäta själva krigshändelserna alltför stor vikt, utan gå till botten med hur respektive lands officiella handlande i stället för att söka lösningar alltför ofta lade grunden till försämrade relationer och på så sätt möjliggjorde upptakten till konflikten.
Det finns flera viktiga läxor som rör hur den spända situationen hanterats. En av dem är hur de fredsbevarande styrkor som sattes in efter det tidiga 1990-talets krig i Sydossetien och Abchazien antingen blev politiserade eller förlorade inflytande till förmån för utomstående direktintressen. På så sätt rörde sig parterna längre och längre ifrån samförstånd.
Inte minst är det ett misslyckande för det internationella samfundet, som inte lyckades se det allvarliga i situationen eller enas om en aktionsplan. Kanske har man heller inte möjligheterna för närvarande, när de inflytelserika aktörerna är splittrade i sitt förhållande till Ryssland och när man dessutom kan ha anses hamnat i ett rättsligt limbo i och med det partiella erkännandet av Kosovo; åtminstone finns goda möjligheter att se det så för den som önskar. I fallen Sydossetien och Abchazien har ju principerna om territoriell integritet kontra självbestämmande ställts på sin spets.
Slutsatsen av rapporten är att det inte går att utmäta en entydig skuldbörda.
”They have all failed, and it should be their responsibility to make good for it.”
Men naturligtvis vill man inte heller komma fram till en skyldig part. Allt som skrivs kan och kommer att användas som ammunition i vidare förhandlingar, eller som argument för att aldrig sätta sig vid förhandlingsbordet.
Man behöver inte läsa den så, men det verkar finnas en lätt underton av sorg över rapportens slutsatser. Kanske över det att man trots allt mänskligt lidande kriget medförde och med alla fakta på bordet inte kan komma med entydiga goda råd eller ens se en trovärdig anledning till att händelserna från ifjol inte skall kunna upprepas.
”The threat and use of force have now returned to European politics”
medger man motvilligt och kanske något uppgivet.
English 
Svenska
[…] Radio Free Europe/Radio Liberty (RFE/RL) och även Svenska Dagbladet rapporterar att ett amerikanskt filmteam är i Georgiens huvudstad Tbilisi för att spela in en film om fjolårets krig mellan Georgien och Ryssland. […]
[…] Själva krigets förlopp, upptakt och frågan om skuldbördan har tidigare utretts ganska noggrant. Den första boken på ämnet var The guns of August 2008, en samlingsvolym editerad av Svante Cornell, som driver ISDP och med bidrag av bl a oppositionelle ryske försvarsanalytikern Pavel Felgenhauer och Andrei Illarionov, f d ekonomisk rådgivare till Putin. Den får uppfattas som ett försök att visa att Ryssland sedan länge planerade en invasion, medan EastView press sedan släppte en artikelsamling på engelska (Countdown to war in Georgia) för att sprida den ryska synen på saken. Den bästa utredningen av de omedelbara orsakerna till själva kriget står dock EU:s rapport från i höstas för (se tidigare inlägg). […]