”I have been in Congress 27 years and it has never been the right time” sade Howard Berman som ledde omröstningen i USA:s utrikesutskott i kongressen, där man med knapp marginal (23-22) röstade för en deklaration som betecknar massmorden på armenier under Ottomanska imperiets fall som folkmord (se DN/SvD/VG/Politiken). Resolutionen är inte bindande och förväntas nu gå vidare till omröstning i hela representanthuset. En liknande resolution röstades igenom i utrikesutskottet 2007, men då bordlades frågan utan att gå till omröstning. Den här gången kan dock timingen verkligen visa sig vara ovanligt dålig.

Turkiet kallade omedelbart hem sin nyutnämnde ambassadör ”för konsultationer”. Det verkade under debatterna som föregick omröstningen som om flera av ledamöterna stödde förslaget i princip, men valde att inte rösta för på grund av risken att USA:s relationer med Turkiet skulle skadas och ge ekonomiska konsekvenser. Dessutom betonar man säkerheten för de amerikanska styrkorna i Mellanöstern. Något mindre utrymme ägnades i amerikanska media åt hur det kommer att påverka de arvtagare till händelserna 1915, som fortfarande bor och lever i området.

De flesta är ense om att deportationerna av armenier från det som idag är Turkiets östra provinser, då åtskilliga hundra tusen omkom genom umbäranden, övergrepp och i regelrätta massakrer, är en av 1900-talets stora mänskligt framkallade tragedier. Men inställningen till vad som hände och vem som bär ansvaret är en oerhört kontroversiell fråga. Turkiet har traditionellt hävdat att det som hände inte var en överlagd strategi, utan sidoeffekter av kaoset i samband med första världskriget och konsolideringen av den turkiska staten. Till skillnad från en medvetet riktad kampanj mot armenier hävdar man att alla folkslag i området drabbades (i östra Turkiet har man t ex på muséerna till och med inrättat speciella avdelningar för ”folkmordet” som man hävdar skall ha begåtts på turkarna).

Tsitsernakaberd. Photo: H Hallgren

Tsitsernakaberd, Jerevan

För många armenier världen över är händelserna däremot ett ständigt värkande trauma. I Jerevan samlas stora folkmassor årligen den 24 april (dagen då förföljelserna anses ha börjat) vid minnesmonumentet Tsitsernakaberd. Hit förväntas också besökande dignitärer – precis som vid minneskomplexet över förintelsen Yad Vashem i Jerusalem – komma för att visa sin respekt.

Politiskt drivs dock frågan som starkast bland armenierna i diasporan, som ju i sig till stor del är ett resultat av att ”västra Armenien” inlemmades i den nya nationalistiska turkiska staten. De starka armeniska organisationerna i USA stödjer tämligen mangrant gårdagens beslut i utrikesutskottet. För organisationer som Armenian Assembly of America (AAA), som lagt ned mycken lobbyverksamhet i frågan, är omröstningen en framgång.

Men även i Sverige är folkmordsfrågan aktuell. En motion (2008/09:U332) har lagts fram för riksdagen av ett antal ledamöter från samtliga riksdagspartier utom moderaterna och centern. Där sägs i tre punkter att Sverige skall rubricera händelserna somm drabbade kristna (armenier, assyrier/syrianer/kaldéer, greker) som folkmord och dessutom verka för ett turkiskt och internationellt erkännande. Utrikesutskottet har yrkat avslag (läs utlåtandet här) med hänvisning till att frågor rörande folkmord skall avgöras i internationell domstol, men eftersom oppositionen reserverat sig kommer motionen att gå till omröstning. I Sverige startade bland annat Armeniska Riksförbundet i fjol sidan Folkmordet1915.se för att på motsvarande sätt sprida information och försöka påverka beslutsfattare i frågan.

Ett stort antal armenier i diasporan har också öppet visat sitt missnöje med Armeniens och Turkiets försök till närmande, så länge Turkiet inte gör officiell avbön och erkänner händelserna som folkmord. Man brukar också hävda att det även ligger i Turkiets eget intresse att kasta av sig den historiska barlasten och närma sig Europa. Men även om EU tog upp frågan blev den inte en förutsättning för medlemskapsdiskussionerna (för övrigt är EU liksom i många andra utrikesfrågor oenigt med bl a Frankrike i minoritet att erkänna ”folkmordet”).

I linje med detta driver diasporaorganisationer också kampanjer mot den konkreta, men trevande process för närmande mellan Armenien och Turkiet, som inleddes i fjol. Relationerna mellan länderna är officiellt brutna (även om t ex ett ansenligt antal armenier besöker de turkiska badorterna vid Medelhavet årligen) och landgränsen stängd. Den nya viljan till upptinande av relationerna gav ett genombrott den 10 oktober, då ländernas utrikesministrar skrev under två banbrytande protokoll – om öppnande av gränserna och upprättande av diplomatiska förbindelser.

Men sedan dess har inget av ländernas parlament ratificerat protokollen och i stället verkar eftertankens kranka blekhet och inrikespolitisk rädsla lägga allt fler hinder i vägen. Armeniens parlament röstade för två veckor sedan igenom en lagändring, som gör det möjligt att ensidigt ogiltigförklara internationella avtal så länge de inte ratificerats av båda parter. Även om det inte skulle få praktiska konsekvenser sänder det naturligtvis knappast förtroendeingivande signaler till Ankara. I Turkiet började man å sin sida nästan direkt efter undertecknandet antyda att en lösning av konflikten om Nagorno-Karabach (se flera tidigare inlägg på ämnet) mellan Armenien och Turkiets traditionellt allierade Azerbajdzjan skulle vara en förutsättning för ratificering, något som medvetet utelämnats i protokollen för att få dem till stånd.

Sammantaget är atmosfären mycket känslig och det ömsesidiga förtroendet nära noll. Ju längre tid som går, desto större är antagligen behovet av en positiv händelse eller en förtroendeskapande gest, som kan tas upp av respektive lands ledarskap och ge processen nytt momentum utan att det framstår som en reträtt. Gårdagens omröstning i utrikesutskottet är nog tyvärr inte en sådan. Den eventuella möjlighet man kan se är om USA:s administration har en väl utarbetad plan för hur man skall sätta press på Turkiet att fullfölja avtalen med Armenien – och på så sätt undvika att resolutionen röstas igenom i kongressen. Men med tanke på att Obama och Clinton tidigare röstat för liknande förslag och hittills förhållit sig relativt passiva till att förhindra förslaget ser det antagandet ganska långsökt ut.

5 Responses to 1915 omigen

  1. Sancak Beyi Emre skriver:

    Detta är en helt onödig diskussion. Forskningen som gjorts kring detta är grundad på källor som under WWI låg i krig med Osmanska riket och samtliga turkiska källor (som inte gynnar egna syftet) förkastas. Därför är jag orolig när jag hör att Armenien motsätter sig en gemensam forskar grupp med samtliga arkiv tillgängliga.

  2. […] även Martin Tunström i Smålandsposten, Gulan Avci, Bawar Ismail, Annelie Enochson, Forum Eurasien, Emil […]

  3. […] med en extraordinär och orättfärdig skuldbörda. Som jag var inne på som hastigast i ett tidigare inlägg kan det tänkas (även om det inte är troligt) att USA:s ledning hade utarbetat en plan för […]

  4. […] inget som hindrar Armenien från att dra sig ur överenskommelsen. Däremot tonade han ner en aning det amerikanska beslutet i kongressens utrikesutskott förra veckan med inställningen att andra länders accepterande av folkmordet välkomnas, men att […]

  5. […] utrikesutskott i kongressen tidigare i år erkände massakrerna på armenier 1918 som folkmord (se tidigare inlägg) kan detta här ses som lobbyingframgångar av armeniska […]

Lämna ett svar till Sancak Beyi Emre Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *